single album

Villarosa Sequences

About this CD

Music by Thomas Jennefelt

Jeanette Köhn: Soprano

Proprius: PRCD2029 (2003)
Dirigent: Gary Graden
Skivbolag: (Proprius)

Recorded 20-22 february 2001 in S:t Jacobs church

Recording engineers: Håkan and Peter Sjögren (SonoConsult)

Villarosa Sequences (1993-2001): Aleidi Floriasti; Saoveri Indamflavi; Villarosa Sarialdi; Strimoni Volio; Claviante Brilioso; Virita Criosa; Vinamintra Elitavi

Union Jack Classical Music Web –  October 2003

”Another triumphant choral CD from Sweden”

Classic Music Web October 2003 http://www.musicweb.uk.net

Jennefelt is a very active contributor to contemporary vocal music with operas and many choral works in his portfolio.

The seven pieces comprising Jennefelt’s Villarosa Sequence are designed to function just as well individually as when performed as a single work. They are for unaccompanied chorus and call for the most exalted levels of virtuosity. Four are for mixed choir, one for male choir, one for female choir and one sequence for solo soprano.

Jennefelt’s skill and sympathy are never in doubt and must surely be attributed to the years he spent as a singer in Eric Ericsson’s chamber choir. He knows his creative craft as an insider.

The 32 strong choir sing in their own church so they must be used to the warming resonant bloom that adds a softened consonant focus to the listening experience. The music is curvaceous, sensitive to dynamics from barely heard ppp to triple forte rafter-shaking (sample the Vinamintra Elitavi, tr. 7). It is naturally singable music. No violence is done to the traditions of Scandinavian a capella singing. Still these are resourceful pieces with a palette that admits of chugging and pecking word patterns, deconstruction and refraction of syllables, plainchant overtones, ecstatic harmonic clashes amid singing of the Howellsian largest-scale. There is too velvet-toned lyrical invention and jubilant exaltation modelled on Rosenberg’s writing in the Fourth Symphony and The Isle of Bliss. It is meditative and prayerful even in operatic exclamation (tr.5 Claviante brilioso). There are also strong echoes of Sisask and Tormis especially Tormis in what I like to think of his ‘work’ songs – the equivalent of the waulking songs of the Gaelic North-West of Scotland.

Another triumphant choral CD from Sweden. I will hope to hear these pieces sung in choral competitions. Dramatic, prayerful, meditative music infused with vibrant light and granitic vigour. The piece ends in an harmonically enriched cocoon of Bluebird-like vowel sounds just as it began.

ROB BARNETT

Svenska flaggan Svenska Dagbladet 24 oktober 2003

”Här möter vi slipad musik…”
”En kreativ dj skulle med rätt groove kunna skicka in Jennefelt på topplistor”

Betyg:   * * * * *

Thomas Jennefelt slog Musiksverige med häpnad i körverket Warning to the rich. Från denna agiterande musik, som blev hans genombrott i slutet av 1970-talet och som följts av både operor och orkestermusik, är det långt till nya Villarosa-sekvenser. Här möter vi slipad musik av ett mer dekorativt slag. Det är ett väsentligt, över timslångt bidrag till den svenska a capella-katalogen som här förvaltas av S:t Jacobs kammarkör, solisten Jeanette Köhn och dirigenten Gary Graden.

Jennefelt, själv erfaren körsångare, har arbetat minutiöst med klangen genom att skapa egna, latin-lika ord till musiken. Inget mindre än ett nytt språk, ett slags sensuellt och ovanligt bärkraftigt nonsens-språk föds inför våra öron. Musiken är kristallklar, en mjukt vaggande minimalism som ibland suggestivt körsats med ett slags katolskt, dovt mässande. En kreativ DJ skulle med rätt groove kunna skicka in Jennefelt på topplistor. Det är inte att förringa musiken, bara ett sätt att meddela att den som lockats av sjungande munkar eller vågsvepen hos Enya, i stället bör kasta ett öra åt Jennefelts konstfullheter.

TONY LUNDMAN

Svenska flaggan Dagens Nyheter 19 november 2003

”…en av årets mer efterlängtade inspelningar”
”…framförandet är av hög klass…”

Suggestiv rapport

”Aleidi floriasti” och ”Virita criosa” är några av satstitlarna i den drygt timslånga svit som utgör en suggestiv rapport om den atmosfär som råder i ”Villarosa” – en obestämd ort med ett mångtydigt språk. Tonsättaren anger den amerikanska minimalismen och den svenska körtraditionen som inspirationskällor.

Men han kunde också ha pekat på Arvo Pärts innerlighet och den svala skönhet som finns i Cocteau Twins harmoniska utflykter i ett nyuppfunnet språkområde. Inspelningen är något för ”kyrkokylig” för att vara idealisk; ekot är nödvändigt men kören låter lite för avlägsen – en varmare akustik och fylligare klang hade varit att föredra. Men framförandet är av hög klass och verkets säregna skönhetsvärden gör ändå det här till en av årets mer efterlängtade inspelningar.

THOMAS ANDERBERG

Svenska flaggan Tidningen Körsång nr 1 – 2004

”…detta är en suverän CD, en minst lika suverän kör och dirigent och det hela baseras på ett helt brilliant verk ”
”S:t Jacobs Kammarkör gör här en insats som får tiden att stanna”

Detta är riktigt brilioso!

Jag konstaterar på en gång att detta är en suverän CD, en minst lika suverän kör och dirigent och det hela baseras på ett helt brilliant verk – Thomas Jennefelts Villarosa Sequences. Ja, dessa körsekvenser a cappella är egentligen sju fristående stycken, komponerade under en tidsrymd av åtta år, men med tanken att de skulle samlas till ett verk.

Vi möter här något så sällsynt som en nutida tonsättare som har ristat in en mycket egen stil, en egen röst, personligt tonspråk och ett mycket rikt uttryck i en omgivande musikvärld av mer eller mindre likalåtande krix-kraxmusik. Jennefelt är sedan många år körsångare, har sjungit i Eric Ericsons kammarkör och där haft den stora lyhördheten att slipa sin kunskap och sin talang att komponera mycket fungerande och espressiv körmusik, och också opera, kammar- och orkesterverk.

Jag har följt framväxten av Villarosa Sequences både som sångare och som representant för svensk körsång vid flera festivaler, körolympiader och symposier, och där sett de färgstinna omslagen till notutgåvorna från Warner Chappell Music växa till sig i antal för varje evenemang och bilda en svit som saknar motstycke i, jag drar till med, världen! De sju delarna skapar en märklig stämning, ett tillstånd mer än ett uppradande av olika verk. Sviten är rikt varierad i besättning: blandad kör, med och utan solo, manskör, damkör (egentligen diskantkör) och det centralt placerade stora solot för sopran, den sista delen som komponerades och vars knepiga intervall och spännvidd jag tycker borde skrämma bort den säkraste sångare. Jeanette Köhn visar med emfas vad fel jag har: Ett uttryck och en säkerhet i klang och musikalisk spännvidd som får mig att gång på gång återkomma till hennes sekvens på CDn.

Tittar man i noterna till sviten ytligt ser verken mycket lika varann ut; minimalistiska, formelartade strukturer (som visat sig mycket överkomliga att framföra med gott klangligt resultat för de flesta körer eftersom de är skrivna av en praktiker) och det gemensamma ”udda”: TEXTEN – Ord som passar SÅ väl till musiken, men som inte betyder NÅGONTING: ”Varm tiki tiki rota in tresalin. Via nolla fremi transitar”. (Lite à la Pugh Rogefeldts sång Aindto från 1970 med text på ”pughish”: Aindto! vez nuera e sanjkkta crue sue nee).

Tonsättaren säger att han textsatt musiken efter den komponerats, men med ord som bara liknar riktig text, lite latinartat, italiserat, en dragning åt en sorts madrigaliserande stavelser som låter MUSIKEN framträda utan att lyssnaren behöver bry sig om någon betydelse utan bara kan ta in ett starkt uttryck.

S:t Jacobs Kammarkör med sin i år 20-årsjubilerande dirigent Gary Graden gör här en insats som får, för att använda en sliten fras, tiden att stanna. Kören skapar ett andrum, en upplevelse, närmast en andakt utan att detta på något sätt är ett sakralt verk. Det är ett körverk, där både ledet kör- och -verk känns helt uppfyllt.

STELLAN SAGVIK

Svenska flaggan Tidskriften nutida musik nr 4 2003

Villarosa Sequencs av Thomas Jennefelt är sju körstycken på språk som inte finns. Eller språk är fel, det är en samling ord utan mening, som tillsammans formar ett fonetiskt meningsfullt sammanhang men utan betydelse. Thomas Jennefelt skrev tre av dessa sekvenser 1993 och tre under åren 1995-1996. Därefter dröjde det till 2001 innan han fullbordade cykeln med ett solostycke för sopran. Av sekvenserna är fyra för blandad kör, en för manskör, en för damkör och en för sopransolist. Den första sekvensen, för blandad kör, är typisk för hela sviten. Det är tätt och mycket vokalfärger i pulserande klanger. Musiken bygger på grundelement som rytmik, dynamik och klang som i sig kan betyda så mycket och gör det även på denna skiva. Melodiken är begränsad till korta fraser utan längre logiska linjer. Klangkroppen i St. Jacobs kammarkör bygger på raka och öppna röster, ärliga röster, och som därför naturligtvis är mycket känslig. Det är en kamp och känns lite oroligt. En svår uppgift det där, när musiken bygger på väldigt täta harmonier och där varje litet skifte i ackorden går rakt ut till lyssnarens perceptionsapparat.

Nästa sats sjungs av manskör. Hela sviten är som ett utforskande av nya element och med manskören kommer deklamerandet in, och det på ett språk som inte finns. Det dyker upp textfragment som min kognitiva radar försöker hitta referenser till och sätta in i något sammanhang: ”Alouette” ”Ninja” (…!) Till slut vinner oförståndet på uttröttningstaktik och det är då, när vokalerna och konsonanterna enbart fyller en funktion av klangbärare, som musiken börjar på riktigt! Det är ingen idé att försöka förstå Jennefelts ord. Lyssna bara till klangerna och hör hur de förändras i till exempelt ordet ”Laaaoo” i den följande satsen, Villarosa Sarialdi! Det är vackert, otroligt vackert. Det är grunden och påminner mig om inledningsscenen till Kubricks 2001. Kanske är det långsökt med det är ett sökande efter det mest grundläggande vi har i vår historia som kulturella varelser.

Här kommer dock, tyvärr körens fullkomlighet till korta. Villarosa Sarialdi är väldigt svår för de höga stämmorna vilket märks framför allt i de högsta ansatserna och kören är inte homogen här. Det är bra med det är inte bäst och man ska vara petig när man skriver recensioner. Det känns som om tid har varit lite av en bristvara vid inspelningen av denna skiva. Synd, för St. Jacobs kammarkör är en bra kör men den skulle ha behövt mer tid. Men så kommer slutet. ”Laaaooo”. Så snyggt. Den ävertonsvridning som formas av vokalförändringen tar liksom fram ljudets ursprung.

Solo för en röst. Jeanette Köhn och intervall hit och dit. Assvårt och intervallen är inte rena alla gånger, men strunta i det. Det är ett märkligt stycke. Själv går jag igenom flera olika stadier i lyssnandet. Först är det okej med lite avbrott från massan till en enskild röst. Tankar som bara rör en person. Intressant. Sedan blir det långtråkigt och intetsägande men så plötsligt är det som om jag förstår grejen. Det är inte bara musik det här, det är ju ett drama men Köhns mänskliga uttryck i centrum och det är inte alls dumt. Dramat fortsätter in i Claviante Brilioso som börjar med en ”solo mot kör”-del ungefär som i en passion. Den enskilde mot massan. Stycket skrevs 1997 till Erik Westbergs vokalensemble men tillsammans med solot innan får det en annan innebörd för mig än när det framförs separat, sekvensen får en dramatisk mening. Oavsett vilka avsikter han har haft eller hur du som lyssnar tolkar detta känns det fyllt av mening, betydelse, trots att orden i sig är omöjliga att förstå. Är det så här det är att vara barn? Man känner på något sätt igen språkmelodin men hittar ingen betydelse i orden…

Nästa stycke sjungs av en damkör och det är bra musik. Sista sekvensen bjuder på nyheter och vid det här laget trodde jag knappast att det var möjligt. Parallella kvarter som för rätt länge sedan borde ha fått  bli tillåtna i teoriundervisningen. Medeltidpop. Det är kul men byts ändå snabbt ut mot nya kontrasterande delar. Sökandet bara fortsätter och jag hoppas det fortsätter länge till.

Med Villarosa Sequences har Jennefelt gjort något som i likhet med Anders Hillborgs muoaiyoum…(fonetisk titel) ger kören nya möjligheter och en alldeles egen nisch. Det är ett musicerande som bygger på rösters möjligheter att tillsammans forma klangkroppar som kanske bäst beskrivs som organiska klangkroppar. Det illustrerar naturens ljud. I mitt tycke är Villarosa Sequences tillsammans med Hillborgs stycke kanske det absolut bästa som har hänt svenskt körmusikliv på många, många år. Thomas Jennefelt, du har gjort det här riktigt bra! Den svenska kören har gått vidare.

Olof Hansson