2018
The St Jakobs Choir from Stockholm in the Basilica of Assisi
Splendid performance by conductor Gary Graden
Assisi
Sunday 16 September 2018
ASSISI – Fourth edition of the “Francesco Siciliani” Prize for a sacred choral work: three winners, one for each category of the Prize
Last night, in the Upper Basilica of San Francesco, during a long evening made possible only by the patience of the public, and guaranteed by the enduring excellence of Stockholm’s St Jakobs Choir, we attended the concert that brought to a close the 4th edition of the Composition Prize which the Sagra Musicale Umbra dedicates to its founder Francesco Siciliani. Naturally, the adjudicating panel had already been long at work, examining the many scores submitted. The scrutiny had been carried out by a highly qualified commission, chaired by Salvatore Sciarrino, together with Gary Graden, the conductor of the St Jakobs Choir, Filippo Maria Bressan, well known as one of the Sagra’s guest conductors, Alberto Batisti, the Festival’s artistic director, and Marcello Filotei, composer and music critic acting as general secretary.
Following an intelligent and well-tested formula, the three finalists then had the privilege of a live performance of their creative offerings: to sight-read a score is one matter, to bring it entirely to life is quite another. The jury members too, on hearing the works directly, can better evaluate their previously formed impressions. But this can only be done when you have at your disposal a choral group which, in a relatively short space of time, is capable of preparing the chosen works for performance. And this is the remarkable role taken by the St Jakobs Choir and its conductor Gary Graden. The “Jacobite” singers are at the international forefront as interpreters of contemporary music, and show no reluctance to assume their great responsibility, breathing life, with excellent results, into musical signs and staves that would otherwise remain deaf and dumb.
It was with palpable attention that the public present in the Basilica listened to the works of the finalists, all on the obligatory text of the liturgical Gloria. The jury awarded the Prize to the young Andrea Buonavitacola, still a student at Novara’s “Cantelli” Conservatoire, whose Gloria was rich with spoken and whispered effects of the latest modernity. The nominal Prize of the Music Critics went to the German Steven Heelein, little more than thirty years old, for his dark version of the text: little exultation here, but a work fortified by a close attention to polyphonic writing. The public is also invited to vote – a welcome characteristic of the competition – and their prize went to the Milanese-born Antonio Eros Negri for his dense score, with its sumptuous conclusion: what one expects from a Gloria.
Whilst votes were being counted, Cardinal Ravasi, authoritative intellectual of the Roman Church and chairman of the Vatican’s Council for Culture, rose to the pulpit for a synthetic, but detailed, lectio magistralis on the question of music as described in the Bible, from the Proverbs of the Old Testament to the later Gospel of Luke. It was the Cardinal himself, during a conference for the Sagra in 2011 entitled “Music and Faith”, who proposed taking a liturgical text as a point of departure for each edition of the Prize.
When one considers, however, what the founding fathers of the Sagra – Siciliani and Aldo Capitini – understood as the Festival’s “sacred dimension”, we find it rather restrictive that the memory of Siciliani, who from Capitini learnt the great lesson of laicism, should be limited to words of the Roman liturgy alone. What is “sacred”, as Capitini taught us, possesses a dimension that is vaster than a religious confession. To take the liturgy as a theme means to confine the Siciliani Prize to a purely confessional nature. It is a respectable choice, but we may like to reflect upon it.
Siciliani, after all, was from Perugia, and any act of witness in his honour should return to his city of birth. We would welcome a reflection or two from his daughter Francesca, who was present at the concert and made a gift to the Sagra of a treasured family keepsake.
After these thoughts, merit must be given to Graden and his Choir for not limiting themselves just to the Prize compositions, but also for unfurling before us a rich musical tapestry, beginning with Lux Aeterna by Ligeti, a work with which, in 1966, a cultured Europe found itself surrounded by stars, well before the launch of spacecraft by international superpowers.
Once the competition ceremonies had been accounted for, the Choir gathered again to perform a Lux Aeterna inspired by Elgar’s Enigma Variations, a gentle piece by Sweden’s Agneta Sköld and – keeping for last the hardest work of all – Arnold Schoenberg’s “In terra pax”, a sort of monstrous “Golem” of modern polyphony. A century ago it was considered unperformable because of problems of intonation, but try telling that to our Swedish singers and to their undaunted conductor. It is probable that the performance in Assisi of this monolith of modern choral singing will be remembered as one of the greatest moments of the Sagra’s new millennium, and it is our wish that every listener should have taken this to heart.
The cost of confronting this work at the end of an already challenging concert is without price. Added to which, the Swedish singers, if under strain, were far from exhausted, maintaining their brilliance of tone and smoothing out with tenderness the impervious heights to which Schoenberg calls them.
And then there is Gary. How can we not remain under the spell of this vocal giant, who transmits joy, communicating to all his confidence in music and in life? To use a Platonic turn of phrase, he should be entrusted with the keys to the universe.
Stefano Ragni (English translation Andrew Starling)
Il coro s. Jacob di Stoccolma nella Basilica di Assisi
Formidabile prestazione del direttore Gary Graden
ASSISI – Quarta edizione del concorso di composizione sacra Francesco Siciliani, con tre vincitori, uno per ogni categoria del premio.
Ieri sera, nella basilica francescana superiore, nel corso di una lunghissima serata resa possibile solo dalla pazienza di una parte del pubblico, e garantita dalla bravura e dalla resistenza dei cantori del coro s. Jacob di Stoccolma, si è svolta la manifestazione conclusiva della quarta edizione del premio di composizione che la Sagra Musicale Umbra dedica al suo fondatore Francesco Siciliani. I lavori della giuria ovviamente erano iniziati già tempo prima, con la lettura delle molte partiture pervenute. Lo spoglio era stato effettuato da una commissione di altissimo rango presieduta da Salvatore Sciarrino e composta da Gary Graden, direttore del coro s. Jacob, da Filippo Maria Bressan, noto direttore ospite della Sagra, da Alberto Batisti, responsabile artistico del festival, e da Marcello Filotei, compositore e critico musicale nelle funzioni di segretario.
I tre finalisti, secondo una formula molto intelligente, hanno poi ricevuto il privilegio di una esecuzione dal vivo della loro creatività: leggere una partitura “a secco” è una cosa, renderla viva e palpitante è un’altra. Anche la giuria, con l’ascolto diretto, può meglio valutare le proprie convinzioni e proiettarle sulla pedana della concretezza.
Ma tutto questo può realizzarsi solo se si dispone di una formazione corale che, in tempi relativamente brevi, si fa carico dello studio e della esecuzione delle musiche scelte.
E questo è il grande ruolo che esercitano il coro s. Jacob e il suo direttore Gary Graden.
Esponenti di rilievo internazionale nel contesto della musica contemporanea, i cantori giacobiti non si tirano indietro di fronte a una enorme responsabilità esecutiva, e sono in grado, con risultati eccellenti, di animare col soffio del suono i righi e i pentagrammi musicali, altrimenti sordi e muti.
E’ con grande emozione che il pubblico della basilica francescana ha ascoltato i pezzi dei finalisti, tutti aventi per soggetto il testo del Gloria liturgico. Il premio della giuria è andato al giovanissimo Andrea Buonavitacola, ancora studente del Cantelli di Novara, con un Gloria ricco di effetti di parlato, mormorato e soffiato, cose che, all’occorrenza, fanno molto “moderno”. Premio della pedana dei critici musicali a Steven Heelein, tedesco poco più che trentenne, con una pagina densa di oscurità, un Gloria che non esulta, ma si innerva in soffuse polifonie. Premio del pubblico – e questa è una bella caratteristica della competizione – al milanese Antonio Eros Negri con una polposa partitura, sontuosa nel suo finale: quello che si vorrebbe da un Gloria.
Nei momenti in cui si faceva lo spoglio della votazione il cardinale Ravasi, intellettuale a tutto tondo della chiesa romana e presidente del Pontificio Consiglio della cultura, è salito sul pulpito offrendoci una vera, sintetica lectio magistralis di come la musica si manifesti nei libri in cui è depositata la voce di Dio, dai Proverbi biblici al vangelo di san Luca.
L’idea di apporre al concorso Siciliani la sigla di una delle componenti della liturgia nacque proprio dal cardinale Ravasi nel 2011, nel corso di un convegno della Sagra su “Musica e fede”, e il tema di quest’anno ne è una conseguenza.
Alla luce, tuttavia, di cosa i padri fondatori della Sagra, Siciliani e Aldo Capitini, intendessero per “dimensione del sacro” ci sembra un po’ restrittivo che un soggetto come la memoria di Siciliani, uno degli uomini più profondi della cultura italiana, che del suo maestro Capitini aveva assimilato la grande lezione di laicità, sia circoscritto alla sola parola della liturgia romana. Il “sacro”, ce lo insegnava appunto Capitini, è una dimensione molto più vasta di una confessione religiosa. Tematizzare sulle figura della liturgia vuol dire rendere il concorso Siciliani “solo” confessionale. E’ una scelta che va rispettata, ma ci si puo’ meditare sopra.
Oltretutto Siciliani era perugino e la testimonianza a suo onore deve tornare nella sua città. E questo non è negoziabile. Bisognerebbe sapere anche cosa ne pensa Francesca Siciliani, la figlia del maestro, che era presente alla serata e ha fatto omaggio alla Sagra di una preziosa memoria di famiglia.
Detto questo si deve rendere merito a Graden e alla sua formazione di non essersi limitati alla riproduzione dei pezzi del concorso, ma di aver steso davanti a noi un tappeto sonoro dalle tinte preziose. A cominciare dall’iniziale Lux Aeterna di Ligeti, una pagina con cui, nel 1966, l’Europa colta è andata negli spazi siderali prima ancora di tutti i vettori lanciati dalle superpotenze.
A spoglio del concorso ultimato, il s. Jacob si è ricompattato per coprire tutta la seconda parte della serata con un Lux Aeterna tratto dalle Enigma Variazioni di Elgar, una lieve pagina della svedese Agneta Sköld e, tanto per chiudere con la maggior difficoltà possibile, una specie di Golem della polifonia moderna, lo spartito di “In terra pax” di Arnold Schoenberg.
In altri tempi lo si considerava ineseguibile per la difficoltà di intonazione, ma andate a dirlo ai cantori svedesi e al loro impavido direttore. Probabilmente questa esecuzione assisiate del monolite della moderna coralità rimarrà una delle cose più grandi della Sagra nuovo millennio, e speriamo che tutti se ne siano resi conto.
Affrontare questo brano al termine di un concerto irto già di per sé di difficoltà, è qualcosa che non ha prezzo. Oltretutto i cantori svedesi, non stremati, ma certamente provati, hanno conservato quello smalto lucente della loro emissione, smussando con la propria dolcezza anche gli irti picchi della tessitura a cui Schoenberg li spingeva.
E poi Gary. Come non rimanere incantati davanti a un gigante della vocalità che trasmette gioia ed entusiasmo e comunica a tutti la sua fiducia nella musica e nella vita? Platonicamente parlando gli si affiderebbero le chiavi del mondo.
Stefano Ragni
The return of Gary Graden and the St Jakob’s Choir of Stockholm
Fine playing from the Perugia Chamber Orchestra
Perugia
Saturday 15 September 2018
QuotidianodellUmbria.it
PERUGIA – As was the case with the legendary Josef Veselka, protagonist, along with his Prague Philharmonic Choir, of so many memorable evenings of the “Sagra” in the Basilica of San Pietro, so today it is the Swedish-American Gary Graden to solicit the most thrilling notes of the Festival’s highpoints. But whilst the meek Veselka, awkward even when receiving the most enthusiastic applause, stood to one side next to important conductors, Graden is in the foreground of his St Jakob’s Choir from Stockholm, moulding his singers both when the Choir is unaccompanied and when an orchestra sustains its most tender effusions.
So it was that, last night in the Basilica, thanks to the immaculate fluency of the Choir, which performs in one of the historic churches of the Swedish capital, the Sagra inaugurated its 73rd edition with the elegance of an elderly gentlewoman who still knows how to charm with a moving caress.
It would be hard to give a better beginning to a programme that bears the title “War and Peace”. From the sonorous depths of the Perugia Chamber Orchestra arose that light and joyful melody which is typical of the best choral pieces of Mendelssohn. The piece in question, “Dona nobis pacem” (to translate the Lutheran original), is a densely shadowed panel which drew the attention of Schumann, who commented on its analogies to the Madonnas of Raphael and Murillo. Given the dark qualities of its brushwork, it might be preferable to think of the works of Murillo, with that gentle swaying between ‘cellos and contraltos, but there is no denying the urgency of the invocation “Nostra spes et salus”.
As the programme indicated, we then went without pause to the evening’s novelty, the Missa Sancti Francisci Assisiensi by the Slovenian Damijan Močnik: one of those numerous “patches” that kept together the tunic of the “poverello” of Assisi, a minimum of cloth to cover his emaciated body, tested by the sufferance of his faith. Moments of improvisation go to make up the score, and Graden himself took part, singing in a diaphonic dialogue with a solo violin. Positioned in the centre of the Orchestra was the percussion-set of Anders Åstrand, an iconic figure amongst international drummers. Lightly stroking his set of cymbals, and working hard on the bongos, congas and other wooden artefacts, the excellent Anders did all in his power to enliven a choral atmosphere that unwound gently between Duruflé and Rome’s padre Frisina. The Orchestra added murmurs of chrysanthemums reminiscent of Puccini. For two thousand years, the texts of the Roman liturgy have resisted every attempt at manipulation, without admitting the slightest defeat, and this is a charmingly innocent score that is not designed to cause damage. We are reminded of the words pronounced by Riccardo Muti – in Norcia, last month – concerning the state of church music in Italy, and we would be tempted to ask more about what he thinks. In any case, we noted how much the music of our Slovenian guest was appreciated by the majority of the public in the Benedictine Abbey, many of whom could be seen rocking from side to side.
The Sagra returned to brilliance with the final panel of the evening, Haydn’s Missa “In tempore belli”, written after the composer had returned under the protection of the Esterhazy dynasty and after receiving an honoris causa degree from Oxford University. This was not a question of academe: it was the recognition of a musician’s right to human – and professional – dignity. Who knows, if Haydn ever wondered whether his rightful place could have been with Napoleon, and not with his previous employers?
However that may be, the Mass was written at the close of the Age of Enlightenment, when the French were bombarding half of Europe, and the sudden drum-rolls, set off by Gary with great gusto, are a clear imitation of brass trumpets of war. With the fine participation of vocal soloists Valentina Coladonato, Eva Gubańska, tenor Johann Christensson and Perugia’s Mauro Borgioni (always a reliable presence in the Festival), the St Jakob’s singers, even in their chamber formation, performed with the elegance that the Mass merits, a work anchored to a “gallant” style, never putting in doubt religious dogma, full of rococo lightness. The Perugia Chamber Orchestra, suitably enlarged, made a fine contribution to the Choir’s airiness, saluting the opening of a new Festival which as always maintains the guarantee of its historic tradition.
Stefano Ragni (English translation Andrew Starling)
Il ritorno di Gary Graden e del coro st. Jacob di Stoccolma
Ottimo ruolo dell’Orchestra da Camera di Perugia
PERUGIA – Come fu per il mitico Josef Veselka, protagonista, col suo coro Filarmonico di Praga, di tante memorabili serate della Sagra in san Pietro, oggi è il maestro svedo-americano Gary Graden a farsi carico della nota più squillante delle migliori convocazioni del festival. Ma mentre il mite Veselka, impacciato anche davanti al più fragoroso degli applausi, si faceva da parte davanti a direttori di grande importanza, Graden il suo coro st. Jacob di Stoccolma se lo cura personalmente, plasmandolo sia in formazione a cappella, sia quando un’orchestra ne sostenga il dolcissimo soffio.
E’ stato così che, ieri sera, in san Pietro, grazie al morbidissimo impasto della formazione vocale che opera in una delle chiesa storiche della capitale svedese, la Sagra è entrata nella sua settantatreesima edizione con la grazia di una vecchia signora che sa ancora offrire il fascino di una conturbante carezza.
Probabilmente non poteva darsi un inizio migliore per un cartellone che ha voluto chiamarsi Guerra e Pace. Dalle profondità dell’Orchestra da Camera di Perugia si è innalzato quel canto lieve e osannante che caratterizza le migliori pagine corali di Mendelssoh. Questa, dal titolo “Dona nobis pacem”, in traduzione dall’originale luterano, è un pannello di densità ombrosa che cadde sotto le attenzioni di Schumann, che, nella sua esegesi parlò di Madonne di Raffaello e di Murillo. Data la particolare pennellata scura è forse più legittimo pensare al secondo, a questo ondeggiare tra violoncelli e contralti, perché più sommessa, ma penetrante risuoni l’invocazione alla “Nostra spes et salus”.
Come annunciato al programma, da Mendelssohn siamo entrati senza soluzione di continuità nella novità della serata, la Missa Sancti Francisci Assisiensi dello sloveno Damijan Moċnik. Si è trattato di un altro dei tanti tasselli cuciti addosso al poverello di Assisi che il suo saio lo teneva rattoppato, il minimo di stoffa per copre un corpo macilento e provato dalle sofferenze della fede. Si è voluto dare una certa enfasi alle improvvisazioni incastonate nella partitura. Si è prestato anche Graden stesso, che ha cantato con il riscontro diafonico di un violino. Al centro dell’orchestra troneggiava la batteria pop di Anders Åstrand, icona internazionale delle percussioni. Sfiorando appena il set dei piatti e lavorando a oltranza su bongos, congas e altre arboree chincaglierie l’ottimo Anders ha fatto di tutto per vivacizzare una trama corale che si dipanava tra un Duruflè e un padre Frisina. L’orchestra mormorava di pucciniani crisantemi. Sono duemila anni che il testo della liturgia romana resiste a ogni forma di sollecitazione, senza farsi scalfire da un solo comma e non sarà certo questa piacevole e innocente partitura a intaccare alcunché. Ripensando a quel che ci aveva detto Riccardo Muti, nella sua serata augustana a Norcia, a proposito della musica da chiesa in Italia, ci sarebbe da chiedergli cosa ne pensa. C’è da segnalare comunque, che la musica dell’ospite sloveno è piaciuta a gran parte del pubblico che affollava la basilica benedettina: qualcuno accennava anche a mossette di accompagnamento.
Lo smalto della grande Sagra è tornato a rilucere nel pannello conclusivo della serata. Si trattava di riascoltare la Missa in Tempore Belli di Haydn. Il maestro austriaco la scrisse dopo il suo ritorno sotto le ali protettrici della dinastia Estehazy, ma nel frattempo si era meritato una laura Honoris Causa ad Oxford. E non era accademia, ma riconoscimento della piena dignità umana e professionale di chi faceva il musicista. E chissà mai se Haydn sarà stato fiorato dal dubbio che il suo posto avrebbe dovuto essere con Napoleone e non coi vecchi padroni.
Comunque la Missa fu stesa allo scadere del secolo dei Lumi, quando i francesi cannoneggiava mezza Europa, e l’ingenuo rullare dei timpani è un palese effetto imitativo dei bronzei oricalchi di guerra. E c’è da dire che Gary si è divertito un mondo a farli rollare a più non posso. Valendosi delle voci solistiche di Valentina Coladonato, di Eva Gubanska, del tenore Johann Christensson e del perugino Mauro Borgioni, una nota sempre gradevole all’interno del festival, il s. Jacobs, pur nella sua dimensione cameristica, ha cantato con la grazia che merita una pagina incantevole, ancorata allo stile galante, mai dubbiosa nei dogmi di fede, piena di leggerezza rococò. L’orchestra da camera di Perugia, in forma allargata, ha offerto il suo prezioso contributo all’arioso volteggiare della formazione corale per salutare l’avvio di una manifestazione che procede, come sempre nel solco della sua antica storia.
Stefano Ragni
Sagra Musicale Umbra, la pace e la voce
Giornale della Musica
15 September 2018
Quando Gary Graden, dopo aver fatto disporre il St. Jacobs Chambers Choir ai lati della navata della Basilica Superiore di San Francesco, ha invitato i cantori a improvvisare, vocalizzando liberamente in modo da creare una sorta di avvolgente suono bianco, e infine, alzando le braccia al cielo, ha intonato un liberatorio “Veni Sancte Spiritus”, ripreso poi e variato dallo stesso coro, il pubblico presente si è subito reso conto che non solo stava per ascoltare un eccezionale concerto ma che, circondato dal ciclo di affreschi dipinti da Giotto, stava vivendo un’esperienza che a parole non avrebbe potuto poi raccontare.
Evento tra i più significativi della Sagra Musica Umbra – anche per via dell’assegnazione del Premio “Francesco Siciliani” – quello di Assisi si è trasformato in un evento in cui arte, bellezza, spiritualità si sono incontrati, innanzitutto per merito della speciale interazione tra questa eccellente formazione corale e il loro direttore, ma anche per via di un programma di indiscutibile interesse. Come definire infatti l’opportunità di ascoltare in un simile luogo Lux aeterna, il brano composto da György Ligeti nel 1966 che ha posto nuove basi per la vocalità contemporanea? Garden ne ha sottolineato soprattutto il dettaglio di scrittura, riuscendo a creare una sorta di chiarezza sonora dal groviglio delle sedici voci a cappella ed esaltando forse più il carattere sereno di sommessa invocazione funebre che il lato drammatico di alcuni passaggi.
Introdotti dalle evocative improvvisazioni delle percussioni affidate ad Anders Åstrand, già ascoltate peraltro all’inizio della serata, si sono succeduti poi i tre brani finalisti del Concorso Internazionale di Composizione per un’opera di musica sacra intitolato a Francesco Siciliani. Come previsto dal regolamento il testo obbligato per i concorrenti era quello del Gloria, ma quelli ascoltati sono stati tre brani estremamente diversi che, eseguiti di seguito, forse si sono addirittura schiacciati tra di loro, come se la competizione si fosse trasferita dalla pagina scritta ai suoni reali. Compiendo una scelta non affatto semplice, la giuria presieduta da Salvatore Sciarrino ha infine decretato la vittoria del brano scritto dal più giovane dei concorrenti, Andrea Buonavitacola, ma grazie rispettivamente al premio della critica e a quello assegnato dal pubblico, anche le opere del tedesco Steven Heelein e dell’altro italiano, Antonio Eros Negri, hanno avuto un riconoscimento più che meritato. Nè va dimenticato il tour de force al quale è stato sottoposto il coro svedese nel preparare in poco tempo esecuzioni a dir poco ardue vista la complessità della scrittura musicale, Gary Graden si è confermato un’ottima guida anche attraverso sentieri impervi.
Nella seconda parte della serata le musiche di Edward Elgar – un arrangiamento intitolato Lux aeterna e realizzato da John Cameron su una delle Enigma Variations – e della svedese Agneta Sköld – Den levande Maria per coro misto a otto voci – hanno preceduto quello che probabilmente era l’altro pezzo forte del programma, Friede aut Erden di Arnold Schönberg. Pagina scritta negli anni immediatamente precedenti alla Grande guerra, è estremamente toccante sia per la vera e propria torsione alla quale l’autore sottopone l’armonia, sia per la profonda tensione espressiva con cui egli segue il testo, mentre invoca una pace che in realtà le nazioni europee stanno per sacriicare.
Il St. Jacobs Chambers Choir, assecondando ancora una volta tutta la forza interpretativa impressa da Garden, è riuscito a dare un’immagine sonora dove purezza d’intonazione e duttilità espressiva sono state sempre al servizio della bellissima musica di Schönberg. Per arrivare alla toccante terza strofa del testo, alla fine della quale la ripetizione dell’invocazione di pace diventa improvvisamente una toccante visione, auspicio di intensità unica a favore di un nuovo ordine dell’umanità. La Sagra di quest’anno è dedicata proprio al bene supremo della pace, nel ricordo drammatico della Grande guerra terminata cento anni fa, e sicuramente la serata di Assisi è stato un tangibile segno non solo dell’impegno che l’arte ha e continua ad avere in questa direzione, ma anche di come la musica possa realmente unire e non dividere i popoli.
Giorgio Cerasoli
Sagra Musicale Umbra, Peace and the [human?] voice
Giornale della Musica
15 September 2018
When Gary Garden, having arranged the St Jacobs Chamber Choir along the side aisles of the nave of the Upper Basilica of San Francesco, invited his singers to improvise, vocalizing freely in such a way as to create a kind of enveloping “white” sound, and when he raised his arms to the heavens, intoning a liberating “Veni Sancte Spiritus”, taken up and varied by the same choir, the public present immediately realized that they were about to hear not just an exceptional concert but that, surrounded by the frescoes of Giotto, they were living an experience that words would not be able to convey.
One of the Sagra Musicale Umbra’s most meaningful events – also by virtue of being the one that awards the “Francesco Siciliani” Prize – the concert in Assisi transformed itself into a meeting point between art, beauty and spirituality, first of all for the special interaction between this fine choral group and its conductor, but no less for a programme of indisputable interest. How, in fact, to describe the opportunity of hearing in such a venue Lux aeterna by György Ligeti, a work that in 1966 set new foundations for contemporary vocal standards? Graden emphasised above all the details of the score and succeeded in creating a clarity of sound out of the tangle of 16 unaccompanied voices, preferring perhaps to underline the serene character of a subdued funeral invocation rather than the dramatic aspect of some of the work’s episodes.
After atmospheric improvisations by the percussionist Anders Åstrand, whom we also heard at the beginning of the concert, we came to the works of the three finalists of the International Siciliani Competition. As required by the regulations, the compulsory text was that of the Gloria, but the versions we heard were extremely varied, and almost clashed between themselves, when performed one after the other, as the Competition made the passage from written notes to live sound. The choice to be made by the jury, chaired by Salvatore Sciarrino, was far from easy, and if the outright winner was the youngest finalist, Andrea Buonavitacola, the supplementary prizes awarded by music critics and by the public – to the German Steven Heelein and to the other Italian participant, Antonio Eros Negri – gave credit where credit was due. Nor should we forget the tour de force of the Swedish Choir, which in a short time prepared the notable difficulties of the scores. And Gary Graden proved once again that he is a formidable guide on arduous pathways.
The second part of the concert was dedicated to pieces by Edward Elgar – Lux aeterna, an arrangement by John Cameron taken from the Enigma Variations – and the Swede Agneta Sköld (Den levande Maria for a mixed 8-voice choir) and to what was probably the other “main course” of the programme, Friede auf Erden by Arnold Schoenberg. Written shortly before the outbreak of the First World War, it is an extremely moving work, both for its extremely writhing harmonics and for that profound expressive tension which illustrates the text, invoking a peace that the European powers were in fact on the point of sacrificing.
The singers of the St Jacobs Chamber Choir, responding to the forceful interpretation being urged on them by Gary Graden, succeeded in creating musical imagery where purity of intonation and flexibility of expression were always at the service of the beauty of Schoenberg’s music. And so to the text’s moving third verse, at the end of which the repeated cry for peace becomes a touching vision, the intense wish for a new order amongst humanity. This year’s Sagra, recalling the atrocities of the First World War which ended a century ago, is in fact dedicated to the supreme necessity for peace, and without doubt the evening in Assisi was a tangible sign not only of the commitment that artistic expression has – and continues to have – in this direction, but also of how music can truly unite populations, and not divide them.
Giorgio Cerasoli (English translation Andrew Starling)
2016
Corriere della sera 160922
Sagra: Umbra: le emozione del coro svedese
La Sagra Musicale Umbra si é chiusa con il buon concerto del Coro Filarmonico Sloveno e dell’Orchestra Haydn al Teatro Morlacchi di Perugia. Giudata dal sempre più autorevole Juraj Valcuha – ottimo il suo lavoro in questi anni all’Orchestra Rai – hanno suonato la Sinfonia da nuovo mondo di Dvorák e la Messa glagoliticia di Janácek, pezzo che fa ammattire chio lo affronta ma di sconfinata suggestione per come cementa tra loro spirito e materia, terra e cielo.
Ciò che ha reso eccezionale, unica nel panorama dei festival italiani la Sagra Umbra è stato però un programma incline poco alla spettacoloarità e molto alla sostanza culturale: una rivisitazione raffinata della Lauda medievale e del Laudario di Cortona, vero att di nascita della musica italiana. Il tutto in luoghi incantevoli come il chiostro di San Francesco ad Acquasparta, dove il St. Jakob Choir di Stoccolma con il suo direttore americano Gary Graden, ha dato vita a una carrellata di cose antiche e moderne, da Monteverdi ad Arvo Pärt, direttamente o indirettamente ispirate al tema principale, coinvolgendo nel percorso il valido coro locale Libercantus. Le migliaia di persone che cantano in un coro sanno quanto sia dura la disciplina corale e quale abisso intercorre tra un coro d’alto livello e uno amatoriale. Quelle rare volte che si ascolta un coro del genere – quella svedese è scuola formidabile, forse la migliore al mondo – l’emozione corre sulla pelle come non mai. C’è pubblico che esce con le lacrime agli occhi. Se Dio ha una voce, vien da dire che è probabile che sia la voce di un coro così.
Enrico Girardi
English translation (Andrew Starling)
Sagra Umbra: the emotions of the Swedish Choir
The Sagra Musicale Umbra came to a close with the fine concert by the Slovenian Philharmonic Choir and the Haydn Orchestra at the Morlacchi Theatre in Perugia. Conducted by the evermore forceful Juraj Valčuha – excellent in his work with the RAI Orchestra in recent years – they performed Dvořák’s “New World” Symphony and Janáček’s Glagolitic Mass, a work that can be maddening for its interpreters but highly evocative for the way in which it binds spirit and matter, earth and sky.
What however made the Sagra Umbra exceptional, unique among Italian Festivals, was a programme with little inclination towards spectacularity but of great cultural substance: a polished rereading of the Medieval Lauda and of the Laudario di Cortona, true firstborn of Italian music. All of which took place in enchanting venues, such as the Cloister of St Francis in Acquasparta, where the S:t Jakob’s Chamber Choir from Stockholm presented a showcase of ancient and modern, from Monteverdi to Arvo Pärt, directly or indirectly inspired by the Festival’s principal theme, involving on the way the compelling Umbrian choir Libercantus. Those thousands of people who sing in a choir know well the hard discipline that is required and how deep can be the void between a high-class choir and one of amateurs. On those rare occasions when one hears a choir of this quality – and the formidabile Swedish “school” is possibly the best in the world – emotions run extremely high.
There were members of the public who left with tears in their eyes. If God has a voice, one is tempted to say that it is probably the voice of just such a choir.
La Notizia qutidiana 160917
Sagra Musicale Umbra, due serate con il coro da camera St. Jacob’s di Stoccolma
Accompagnati da una convincente Orchestra da Camera di Perugia i vocalisti del St. Jacob, chiesa del centro storico di Stoccolma, hanno replicato un antico successo del loro esordio alla Sagra
PERUGIA – Ha due vincitori il terzo premio di composizione che la Sagra Musicale Umbra ha dedicato al nome di Francesco Siciliani. Si tratta dell’italiano Carlo Alessandro Landini e del canadese Julian Darius Revie, sul podio in ex-aequo: al secondo tocca anche il premio del pubblico, mentre al tedesco Steven Heelein viene assegnato il premio dei critici musicali e dei giornalisti presenti nella basilica di san Pietro.
Si chiude con questa serata la straordinaria due –giorni offerta dal coro da camera St. Jacob’s di Stoccolma, vero polmone pulsante della 71esima edizione della Sagra. Senza questi cantori baltici e senza il loro direttore, l’eccezionale Gary Graden, certe cose non sarebbero state possibili. Solo con un maestro così e con una disciplina corale capace di affrontare due serate successive con repertori del tutto diversi Alberto Batisti, Mentore della Sagra, avrebbe potuto realizzare un dittico da manuale di festival. Nella prima serata in san Francesco di Assisi Gary Graden e i suoi cantori hanno svolto un programma di calibratura mozartiana, con Kyrie, Misericordias Domini e Requiem in magica scansione. Trasparenza a oltranza, duttilità, fraseggio, armoniosità timbrica, dolcezza e morbidezza di emissione sono la inimitabile lezione dei cantori stoccolmesi, ancorché stanchi di viaggi e di prestazioni. Basti pensare che il giorno precedente il concerto assisiate hanno cantato nella sede del Parlamento Svedese. Poi in aereo e via nella città serafica, per onorare un impegno che li vuole ormai beniamini del massimo festival musicale umbro.
Accompagnati da una convincente Orchestra da Camera di Perugia i vocalisti del St. Jacob, chiesa del centro storico di Stoccolma, hanno replicato un antico successo del loro esordio alla Sagra. Ma quel che ancor più li lega alla storia della musica cittadina è questa ulteriore presenza a san Pietro, nel contesto di un premio che ricorda Francesco Siciliani, il demiurgo della rinascita della Sagra, il più colto e il più culturalmente impegnato tra quanti hanno creato la musica italiana del secondo Novecento. Il concorso di composizione, che avviene sotto il patrocinio del Pontificio Consiglio della Cultura, ha avuto quest’anno l’adesione di oltre centoventi candidati. La commissione, che aveva in Helmut Rilling il suo presidente e in Arvo Paert il suo nume tutelare, aveva selezionato tre partiture che sono state sottoposte, come è ormai consuetudine, al vaglio della critica e del pubblico. Il responso è stato quel che si diceva, e la scansione delle partiture, realizzata grazie all’eccezionale capacità di lettura del St, Jacob, ne è stata la possibilità operativa. Difficile immaginare qualcosa di più funzionale. Nelle more della competizione il St Jacob si è ricavato anche il suo concerto, aprendo con una straordinaria lettura di liriche dal Laudario di Cortona e diffondendosi poi nel repertorio contemporaneo, con Mc Millan e Paert, presente in basilica, e quindi doppiamente tripudiante. Eseguiti i tre pezzi dei concorrenti, tutti incentrati sul tema del Kyrie, Graden e i suoi ragazzi hanno cantato un polittico shekespeariano di Frank Martin, delizioso, un Alleluja dello statunitense Thompson e l’Agnus Dei che Barber ha spalmato sul suo conosciutissimo Adagio. Musica di tristezza che si connetteva all’omaggio ai martiri del recente terremoto che ha coinvolto personalmente anche Marcello Filotei, segretario della commissione del concorso. Una dedica che si accompagnava a quella che nella serata assisiate ha ricordato la figura di Franco Buitoni, il presidente storico degli Amici della Musica recentemente scomparso. A verdetto ormai proclamato il cardinale Ravasi, a nome del Pontificio Consiglio, ha voluto commentare la serata citando una parabola di Eli Wiesel e le Histitutiones di Cassiodoro. Una firma color porpora per chiudere una serata che incorona Gary Graden e il St, Jacob’s come protagonisti indiscussi delle più belle edizioni della Sagra, manifestazione civile e culturale che onora la storia della città.
Stefano Ragni
English translation (Andrew Starling)
Sagra Musicale Umbra: two evenings with the S:t Jakob’s Chamber Choir from Stockholm
There are two winners of the third edition of the Composition Prize dedicated by the Sagra Musicale Umbra to the memory of Francesco Siciliani: the Italian Carlo Alessandro Landini and the Canadian Julian Darius Revie, who share the podium together. Revie also received the Prize of the Public, whilst the Geman Steven Heelein took the Prize of the Critics and Journalists present in Perugia’s Basilica di San Pietro.
With this came to a close the remarkable two days of performances by the S:t Jakob’s Chamber Choir of Stockholm, the breathing heart of the 71st edition of the Festival. Without these Baltic [or Scandinavian?] singers and their conductor, the exceptional Gary Graden, certain experiences would have been just impossibile. Only with a conductor of this quality, and only with a choral discipline capable of presenting two entirely different programmes in successive evenings, could Albert Batisti, the Sagra’s mentor, have realized a textbook diptych worthy of any Festival. The first evening took place in the Basilica of Saint Francis in Assisi, where Graden and his singers gave magical interpretations of music by Mozart, the D minor Kyrie, the Misericordias Domini and the Requiem. A transparency without limits, flexibility, phrasing, compactness of timbre, softness, pliability: these are all part of the Choir’s lesson, irrespective of possible weariness after frequent concerts. Suffice it to say that, the day before their concert in Assisi, the singers performed in the Swedish Parliament. Then onto a ‘plane, heading for the “seraphic city” to honour one of those many engagements that has made the Choir a favourite of Umbria’s most distinguished Festival.
Accompanied by the solid Perugia Chamber Orchestra, the Choir of S:t Jakob’s, a well-known Church in central Stockholm, repeated the work that constituted its first success for the Sagra.
But what counts more is their renewed presence in the Church of San Pietro, interpreter of a Prize commemorating Francesco Siciliani, the creative demiurge of Italian music in the second half of the 20th century. The Competition Prize, organized in collaboration with the Vatican’s Pontifical Council for Culture, received entries from over 120 candidates. The Competition’s adjudicating panel was chaired by Helmut Rilling and shared by Arvo Pärt, and chose three scores which were submitted, as is now customary, to public and critical choice. We have already recounted the result, and the exceptional interpretation of the scores by the S:t Jakob’s Choir could not have been more fitting. We cannot imagine a more appropriate role.
Passing on from the Competition, the Choir performed its remaining programme, beginning with a remarkable reading of the Laudario di Cortona, followed by contemporary works by MacMillan and Pärt, present himself in the Basilica, adding to the enthusiam of the public. After the three Kyries of the Competition finalists, Graden and his youngsters performed a charming Shakespearian polyptych by Frank Martin, followed by an Alleluia by the American Thompson and the Agnus Dei which Barber confectioned from his well-known Adagio. Music of sadness linked as a homage to the victims of the recent earthquake which also struck the family of Marcello Filotei, secretary of the panel of the Siciliani Prize. A second dedication, after that of the Assisi concert in memory of Franco Buitoni, long-standing chairman of the Amici della Musica, recently deceased.
After the awards to the prizewinners, Cardinal Ravasi, representing the Pontifical Council, brought the evening to an end, reflecting on a parable of Eli Wiesel and quoting from the Istitutiones of Cassiodorus. A seal of purple hue to conclude an evening which crowned Gary Graden and the S:t Jakob’s Choir as key protagonists in the most memorable editions of the Sagra, an event of cultural civility which brings honour to the history of the city.
2015
Stamp Toscana April 20 2015
Una eccezionale Maria Keohane nella Messa di Mozart in do minore k 427
Prato – E’ possibile toccare il settimo cielo e per combinazione farlo al settimo concerto della Camerata Strumentale città di Prato in programma venerdì 17, ore 21, con la Messa di Mozart in do minore 427 del catalogo Kochel. Lo è stato in verità, dal primo attimo del Kyrie che ha dischiuso un’atmosfera sublime, in principio rarefatta. E come capita di rado ascoltare, il soprano Maria Keohane ha regalato un canto eccellente, colmando la sala con voce commovente e di profondo trasporto poetico. Abbiamo avuto la possibilità di ascoltare qualcosa di eccezionale che al merito della Keohane, va aggiunto quello dell’orchestra e del St. Jacobs Chamber Choir di Stoccolma diretto da Gary Graden, ospiti ormai tradizionali al Politeama Pratese. Un kyrie da brividi ha pervaso gli animi attoniti. Il Kyrie mozartiano è stato uno dei brani di eccellenza per la più bella serata della stagione. Gloria, appunto, alla brava soprano svedese che immaginavo e poi ho avuto conferma, come una splendida Susanna nelle Nozze di Figaro.
Sì perché Maria Keohane, ha grandi capacità teatrali, oltre ad essere una grande interprete del canto barocco, apprezzata in tutto il mondo. E il mondo, se non almeno Prato, si sarebbe dovuto fermare gli istanti necessari per ascoltare, L’Et incarnatus est del soprano, in questa preziosa e raffinata interpretazione con parti obbligate di un luminoso flauto, dell’oboe e del fagotto, che è stato l’apice di una grande prestazione dove, le altre componenti musicali, non possono immaginarsi subalterne. Il coro è stato più che ammirevole sotto la navigata direzione di Garden. Il concerto non ha avuto la consueta divisione in due parti e l’intero programma è stato svolto in un’unica sezione dove, prima del Sanctus e del Benedictis conclusivo, è stato inserito l’Offertorium de tempore k 222. Il Misericordias Domini è, come indica la numerazione, lontano dalla messa in do minore di almeno sette anni, ma ha una peculiarità importantissima che rimanderà al prossimo e conclusivo appuntamento della stagione: la sua somiglianza alla nona sinfonia di Beethoven. Il genio di Bonn, trovò in almeno dodici note dell’Offertorio, l’ispirazione per l’Inno alla gioia del testo di Schiller che introduce il coro del suo capolavoro sinfonico. Da questa intromissione, la messa cantata segue il Sanctus e il finale Benedictis. La genesi di quest’opera sacra riporta a tempi in cui Mozart stava per sposarsi con Costanze, matrimonio osteggiato dal padre Leopold Mozart.
La Messa resta una splendida incompiuta tra l’estate del 1782 e il seguente. Era l’anno in cui Caterina di Russia si annetteva la Crimea dei tartari. Era, appunto, l’anno del matrimonio, dove Wolfgang promise questa messa mai completata e complessa nella sua ricostruzione post mortem. Le parti certe pare siano il Kyrie, il Gloria, il Sanctus, l’Osanna e il Benedictis, anche se aveva compiuto gli schizzi per il Credo in un unum Deum e L’ Et incarnatum est. Di fatto per ragioni specifiche, Mozart eseguì a Salisburgo nella chiesa di San Pietro, fuori la giurisdizione dell’arcivescovo Colloredo, la sua prima esecuzione con Costanze come cantante, la domenica del 26 ottobre 1783; che ancora non prevedeva la prassi di dividere i brani per due soprani. Il mottetto Ave verum corpus k 618, invece è l’ultima delle opere sacre scritte da Mozart, prima del Requiem k 626, che chiuse la vita del compositore austriaco il 5 dicembre del 1791. Fu scritta per un direttore di coro di Baden, stazione termale vicina a Vienna, e la St. Jacob vi ha posto il sigillo di saluto, mai abbastanza applaudito dal pubblico pratese, non folto come in altre occasioni. Peccato, perché se indiscutibile è il prestigio e il repertorio del coro svedese, sono da rilevare anche i meriti della violinista Maria Lindal, per l’occasione spalla alle prime parti dell’orchestra e l’organista Mattias Wagner. Al celebrato soprano Maria Keohane, Anna Zander è stata un’ottima mezzosoprano nel Laudamus te, apprezzata nell’ambito della musica da camera, concertistica e sacra in tutta Europa. Di questa grande serata resta da menzionare anche il tenore Niklas Engquit e il Baritono Lars Johansson Brissmann, ma le parti maschili seppur bravi, avevano compiti da comprimari. Alla difficoltà della ricostruzione della partitura mozartiana nella Messa in do minore, fa riscontro la facilità nell’ascolto di una delle più suggestive pagine di musica sacra, che nella circostanza abbiamo potuto apprezzare.
Enrico Martelloni
2014
il Giornale dell’Umbria 140916
La Sagra Musicale Umbra ha portato un altro raggio di sole nella Basilica Superiore d’Assisi
ASSISI – Se le volte e le vele della Basilica Superiore di Assisi, così leggiadra e nello stesso momento sintetica, potessero avere una voce, sarebbe quella del St. Jacob’s Choir di Stoccolma diretto da Gary Graden, una formazione di bellezza stellare e di timbricità pulviscolare. Un raggio di luce che accarezza le pareti affrescate e va e spegnersi lassù su quei fasci di colonne che sembrano braccia protese verso il cielo. Raramente si gusta una serata di tale spessore culturale e di così godibile condivisione emozionale.
È la serata della chiusura, ci sono in sala due cardinali, Bassetti e Ravasi, che ricordano come il concerto e il premio ad esso collegato siano sotto il patrocinio del Pontificio Consiglio della cultura, anche se un concreto e decisivo contributo è stato offerto dalla Fondazione Cassa di Risparmio di Perugia. La Sagra Musicale Umbra ricorda il suo fondatore con l’affermato premio intitolato a Francesco Siciliani: un concorso di composizione sulle parole del Padre Nostro che è stato vinto dal friulano Andrea Venturini.
Concorrevano anche Leonardo Schiavo e Federico Zattera. I tre autori sono stati giudicati da una commissione presieduta da Ennio Morricone. E forse per questo le tre partiture corali avevano in comune quel senso dolciastro e floscio che ormai accomuna tutte le musiche della cosiddetta “contemporaneità” italiana. Un particolare sforzo è stato comunque compiuto dal coro svedese nel mettere in voce, nel giro di poco più di un mese, le tre pagine che sono state eseguite consecutivamente con una capacità di resa timbrica ed espressiva semplicemente eccezionale. Sono i miracoli di Gary Graden, direttore di altissimo
STEFANO RAGNI
(Svensk översättning)
Den umbriska musikfesten släppte in ännu en solstråle i Assisis övre kyrka
ASSISI – Om bågvalven och kryssvalven i Assisis smakfulla men enkla övre kyrka hade en röst, skulle den stämman komma från S:t Jacobs Kammarkör från Stockholm och ledd av Gary Gra- den. Denna sånggrupp vittnar om en astronomisk skönhet med sångklanger som stjärnstoft. En solstråle som smeker de freskbekläda väggarna för att sedan tyna bort högt däruppe vid pelarna som liknar armar utsträckta mot himlen. De är inte ofta som man får chansen att åtnjuta en afton av en sådan kulturell kaliber och som skapar en sådan känsloladdad gemenskap.
Ikväll är det den sista kvällen och som åhörare närvarar även kardinalerna Bassetti och Ravasi som en påminnelse om att konserten liksom priset sponsras av Vatikanens Kulturråd. Nämnas bör det också att ett konkret och avgörande bidrag även har mottagits från Stiftelsen Cassa di Risparmio di Perugia. Den Umbriska Musikfesten hyllar minnet av sin grundare genom det prestigefyllda pris som bär hans namn, Francesco Siciliani. Priset delas ut i en kompositionstävling där deltagarna har fått i uppgift att tonsätta bönen Fader Vår.
I år vanns priset av tonsättaren från Friuli Andrea Venturini. I tävlingen deltog även Leonardo Schiavo och Federico Zattera. De tre kompositörerna bedömdes av en bedömningskommitté där Ennio Morricone satt som kommitéordförande. Kanske var det på grund av musikstyckenas italienska härbörd som dessa tre körverk hade som gemensam nämnare den sötsliskiga och mjuka genre som numera präglar all ”samtida” italiensk musik. Men det bör ändå sägas att den svenska kören gjort en stor kraftansträngning för att på knappt en månad ge takt och ton till de tre verken som uppfördes i tur och ordning med utomordentligt bemästrande av tonklanger och uttrycksfullhet.
Detta är ännu ett utav Gary Gradens utförda mirakel. Gary är en professionell dirigent på hög nivå som numera är mycket omtyckt även i Italien där han ofta uppträder.
En jämförelse med verket Te Deum av Sven-David Sandström, som skrevs så sent som 2011, blev dock oundviklig och belyste den avgrund som skiljer Italiens körtradition från den högciviliserade svenska körtraditionen. Kören gav publiken små smakprov på Verdis och Stravinskjs Pater Noster, samt På Farewell av Enrico Miaroma, en komposition från 2011 och med text skriven av Tagore. Under dessa framföranden fick sig den italienska redundanta musikstilen en släng av autenticitet, som om den tack vare de stadigt lysande svenska klangerna hade funnit sin rätta hybrida korsning.
av STEFANO RAGNI
L’Espresso 141002
Che cos’e libertá: infuriando gli orrori dell’Is, é la drammatica domanda che la patria di San Francesco si é posta con i mezzi di cui dispone, quelli della fede e della cultura offerti dalla Sagra Musicale Umbra. La rassegna si é aperta sui canti en plein air della Rivoluzione Francesce, é proseguita nel recupero di pagine memorabili di Poulenc, Milhaud, Pizzetti, Dallapicolla e si é conclusa ad Assisi nella Basilica Superiore del Santo. Qui Giotto lasciava spazio all’udito nel concerto finale di un concorso internazionale di composizione sacra, giunto alla seconda edizione con tre pregevoli finalisti e un’opera vincente di valore tale da giustificare un’iniziativa patrocinata dal pontificio Consiglio della cultura.
Il Credo posto in musica da Giovanni Bonato, classe 1961, era quello cosiddetto “dagli Apostoli” più antico, più breve e con almeno due articoli di fede misteriosamente scomparsi nella versione liturgica: “descendit ad infernos” e “sanctorum communionem”. Quanto bastava ad aprire il sacro Simbolo a un’inaudita spazialitá sonora ove la parola intonata usciva dalla propria valenza espressiva affondando come in un bagno dove il suono sembrava farsi luce: una realtá esaltata dal St. Jacob’s Chamber Choir di Stoccolma. Non ricordiamo modelli correnti cui possa riferirsi la sorprendente composizione. Libertá rara e vera, ” non di fare quello che si vuole, ma di volere ció che si fa”, quella decantata da Musil, citato dal cardinale Ravasi nel suo affondo nel cuore di tutte le memorabili libertá della cultura moderna.
La Nazione Perugia 140915
Sagra Musicale, grandi emozioni ad Assisi
Il premio della Giuria consegnato ad Andrea Venturini dal cardinale Gianfranco Ravasi
Se la sfida “era quella di verificare quanto la musica sacra possa ancora avvicinarsi ai gusti del pubblico di oggi”, allora la Sagra Musicale Umbra ha vinto la sua scommessa su tutta la linea. La conferma arriva da successo, in termini di partecipazione, qualitá artistica, profonditá emotiva, della serata di sabato ad Assisi, atto conclusivo della seconda edizione del Concorso internazionale di composizione per un’opera di musica sacra “Francesco Siciliani”. La Sagra l’ha proposto per la seconda edizione in collaborazione con il Pontificio Consiglio della Cultura guidato dal cardinale Gianfranco Ravasi con l’idea di arricchiare la tradizione del “Pater Noster”, preghiera simbolo della Cristianitá, che nei secoli ha visto cimentarsi innumerevoli compositori dai nomi illustri. E la risposta é arrivata compatta e impetuosa da tutto il mondo, con 146 partiture inviate dai cinque continenti.
Sabato sera, dunque, l’atto finale, con le tre finaliste eseguite nella Basilica Superiore di San Francesco dal St. Jacob’s Chamber Choir di Stoccolma diretto da Gary Graden, all’interno di un ricco e applauditissimo programma di brani sacri. Quindi il momento clou, il verdetto. Primo Premio da assegnare, quello della Giuria internazionale presieduta da Ennio Morricone, assente al concerto per motivi di salute, assegnato al compositore udinese Andrea Venturini per l’originalitá e l’inventiva espresse. Venturini, che ha ricevuto il premio dalle mani del cardinale Ravasi, si é detto “emozionato e contento che sia emerso lo spirito religioso della sua opera, ho cercato di interpretare una preghiera fondamentale”. C’erano altri due premi da assegnare, della critica specializzata e del pubblico, e in questo caso hanno suscitato grande interesse e partecipazione le modalitá di voto, attraverso un sistema di tablet collegiati in tempo reale a un software.
Unanime é stato l’esito dei conteggi, visto che sia i giornalisti specializzai che le 200 persone del pubblico hanno assegnato la vittoria al giovane compositore di Vicenza, Leonardo Schiavo, che a prevalso sia su Venturini sia sul terzo finalista, Federico Zattera. A consegnare a Schiavo il Premio della critica Gacomo Siciliani-accompagnato dal padre, il direttore d’orchestra Alessandro e dalla zia Maria Francesca, figli dell’ideatore della Sagra, Francesco Siciliani – mentre il Premio del pubblico é stato consegnato da Anna Calabro, presidente della Fondazione Perugia Musica Classica. Il concerto introdotto dal compositore Marcello Filotei, segretario artistico del Concorso, é stato concluso da Alberto Batisti, direttore artistico della Sagra, che ha sottolineato il valore assoluto della libertá, tema guida del festival e “sigillo ideale di qualsiasi aspirazione civile e umana”. Con il concorso, ha aggiunto “abbiamo cercato di darelancio alla cmposizione sacra contemporanea. Essere ad Assisi, in un luogo santissimo di spirito, fede e arte é il privilegio più grande della mia attivitá di organizzatore musicale”
Sofia Coletti
Corriere Adriatico 140905
Tra le nove corali che sono attese nelle basilica di San Paterniano anche il St. Jacob’s Chamber Choir di Stoccolma
Musica polifonica con interpreti di primo piano
Dopo che l’anno scorso ha celebrato i suoi quarant’anni, riprende suo corso alla volta dinuove date significative l’Incontro Internazionale Polifonico “Città di Fano” che si vanta di essere una delle più longeve manifestazioni della città, svolgendo nel contempo un’opera di promozione in tutti i paesi del mondo unica nel suo genere, sotto il linguaggio intercontinentale dellamusica. All’incontro fanese hanno partecipato gruppi di coristi provenienti da tutto il mondo, dal lontano oriente, ai Paesi dell’est, dall’Unione Europea alla America, con uno scambio culturale che ha alimentato la passione di diverse generazioni. La quarantunesima edizione si terrà dal 10 al 14 settembre, con la partecipazione di nove cori. Quest’anno la rassegna appare dedicata soprattutto alle corali italiane, anche se spicca un gruppoestero di eccezione: il St. Jacob’s Chamber Choir di Stoccolma, diretto da Gary Graden, noto a livello internazionale per aver rinnovato la polifonia moderna. Gli scandinavi interpreteranno brani dove l’incontro tra la parola e il suono, la poesia e la musica, tocca i livelli più alti. Tutti i concerti si terranno nella basilica di San Paterniano, sede classica dell’incontro. Il programma svolto sarà quindi improntato a una modalità sacra.
La Voce 140916
Il premio “F. Siciliani” della Sagra al maestro Venturini a Sagra musicale umbra ha concluso il suo percorso. Sabato 13 settembre grande serata di musica alla basilica Superiore di Assisi che ha ospitato la premiazione del concorso “F. Siciliani” per la migliore composizione corale sul tema quest’anno del Pater noster. Erano presenti tra gli altri il card. Gianfranco Ravasi, il custode del Sacro Convento padre Mauro Gambetti e la presidente della Fondazione Perugia musica classica Anna Calabro. A dare voce alle opere composte dai tre finalisti Leonardo Schiavo, Andrea Venturini e Federico Zatteri sul tema del Pater noster il coro del St. Jacob’s Chamber Choir Stoccolma, L diretto dal maestro Gary Graden, all’organo Markus Wargh. Ma prima il pubblico seduto nella grande sala basilicale è stato spettatore di un’originale “Improvvisazione” per coro e organo sulle sequenze di cantus planus Adoro te devote e Veni Sancte Spiritus che ha fatto vibrare le mura della Basilica. I cantori, disposti a cappella lungo le pareti con voci prima leggere, poi potenti, alternate da preghiere, con suoni di sottofondo realizzati da schiocchi di dita e strusciare di mani, hanno creato una forte emozione tra gli spettatori. Sono seguite le musiche di Bach interpretate all’organo dal finlandese Markus Wargh. È seguita l’esecuzione delle tre opere finaliste da parte del coro: la scelta del vincitore (fatta su partiture anonime), già comunque decisa dalla Giuria internazionale presieduta da Ennio Morricone, non presente alla serata, ha voluto coinvolgere nel giudizio sia il pubblico che la critica composta dai giornalisti. Il primo premio della Giuria è andato all’udinese Andrea Venturini che ha ricevuto il premio dal card. Gianfranco Ravasi, presidente del Pontifico per la cultura ideatore del concorso giunto alla seconda edizione. Il giudizio del pubblico e della critica, somministrato tramite un sistema di tablet collegato ad un software, è andato invece unanimemente al giovane vicentino Leonardo Schiavo, secondo Venturini, terzo Federico Zattera. La serata ha visto poi l’esecuzione di altre opere tra cui una Toccata for Maniba (1997) per organo dedicata a Nelson Mandela e un Pater noster “volgarizzato da Dante” per coro a cappella a 4 voci. Il percorso musicale della Sagra, dedicato alla Libertà.
Manuela Acito
2013
Il Giornale dell’Umbria march 26 2013
Per gli Amici della Musica Nella basilica di San Pietro
le note “disegnano” un altro affresco
PERUGIA – L’americano Gary Graden è uno degli artisti più amati dal pubblico degli Amici della Musica di Perugia, sia per la assoluta competenza professionale che per la immensa carica di simpatia che emana dal suo modo di concertare il coro. Che naturalmente è quello superbo e impeccabile della chiesa di St. Jacob di Stoccolma. La popolarità di Graden nella nostra città data da un paio di decenni, da quando apparve nella chiesa di Monteluce per i corsi di formazione di maestri di coro umbri. In molti ricordiamo quel fantasmagorico modo di distribuire le voci nello spazio grazie a cui Graden faceva risuonare ogni angolo di Santa Maria Assunta. Successivamente lo si vide al San Domenico di Foligno per la Sagra: un Requiem di Mozart, e, indimenticabile, il Miserere di Allegri che sembrò scendere “dall’alto dei cieli”. Da allora è stato un “amore” culminante nel concerto di polifonia scandinava tenuto in San Niccolò di Sangemini. Avere Gary Graden nel cartellone degli Amici o convocarlo per la Sagra è ormai un bisogno del pubblico perugino che si gusta questa incredibile pasta trasparente e cristallina che il maestro americano fa emanare dalla voci svedesi del St. Jacob.
Anche l’altra sera, in San Pietro per il concerto pasquale, con la coralità gallicana e chiacchierina di Maurice Duruflé ha offerto un eloquio semplicistico quanto efficace. Duruflé è autore di un fortunatissimo Requiem che piace perché sa di gregoriano, accarezza l’orecchio e ti offre una visione semplificata dalla fede. Di questo piccolo affresco di un attardato Novecento noi italiani abbiamo il corrispondente nella musica di Refice, di monsignor Casimiri e dello storico maestro della Sistina, Bartolucci.
Unendo una manciata di mottetti a questo Requiem il St. Jacob e Gary Graden hanno fatto felici i molti ascoltatori degli Amici della Musica nella basilica di San Pietro che hanno applaudito anche l’organista Alessandro Bianconi.
Ora aspettiamo il ritorno del fantastico coro per un impegno degno di loro, magari nella Messa in si minore di Bach.
För ”Musikens vänner”:
Tonerna skapar en ny fresk i San Pietrokyrkan
PERUGIA – Amerikanen Gary Graden är en av de mest älskade konstnärerna för Perugias musikvänner, både för sin enastående professionalism samt för den otroliga rikedom av välbefinnande som skapas av hans sätt att framföra körmusik. Vilket naturligtvis är med den oklanderligt superba kören som härrör från S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Gradens popularitet i vår stad uppstod redan för ett par decennier sedan när han kom till Montelucekyrkan som lärare i kördirigering. Bland annat minns vi det fantasiartade sättet att distribuera röstklangerna i rummet som Graden lätt klinga i i varje hörn av ”Santa Maria Assunta”. Därefter har vi sett honom vid San Domenicofestivalen i Foligno med Mozarts Requiem och, vilket var oförglömligt, den versionen av Allergris Misere som tycktes ”komma ned från himlen”. Sedan dess har det varit en ”kärlek” som kulminerade i konserten med den skandinaviska polyfonin som hölls i San Niccolò di Sangemini. Att ha med Graden på till ”La Sagra”-festivalen är numera ett måste för allmänheten i Perugia, för att kunna ”smaka” på denna otroliga ”transparanta pasta av kristall” som den amerikanska dirigenten låter tillverka av sina svenska röster från St Jacobs kammarkör.
Denna kväll, till San Pietros påskkonsert lät han framföra Maurice Duruflé, något som präglades av enkelhet och effektivitet. Duruflé har komponerat ett mycket framgångsrikt Requiem som är mycket njutbart eftersom Duruflé vet att tillämpa det Gregorianska, som smeker ditt öra och erbjuder en förenklad version av tro. Denna nittonhundratalsfräschör kan vi italienare återfinna i musik såsom den av Refice, Casimiri och Bartolucci.
Lägg till en handfull motetter till detta så har S:t Jacob och Gary Graden gjort lyssnarna i katedralen mycket nöjda. Varma applåder fick även organisten Alessandro Bianconi.
Nu väntar vi bara på deras återkomst och en uppgift värdig denna kör, varför inte h-mollmässan av Bach?
STEFANO RAGNI (Fritt översatt av Märit Walander)
2012
Uppsala Nya Tidning 20 mars 2012
JS Bach Matteuspassionen
Konserthuset
S:t Jacobs Kammarkör, Uppsala kammarorkester med solister, dirigerade av Gary Graden
Det gudomliga mänskliga lidandet fint gestaltat
Det kan pratas väldigt teoretiskt kring Johann Sebastian Bachs väldiga komposition Matteuspassionen (1729): om vilka stora resurskrav verket ställer, om tonsättarens kontrapunktiska mästerskap, bland annat. Men allt bleknar inför upplevelsen att få lyssna till ett verk som omedelbart griper lyssnaren ända in i själen, sällsynt gripande och emotionellt.
Två blandade körer (precis lagom stora) med anslutande varsin orkester (stråkar och träblås) stereofoniskt utplacerade. I mitten dramats två huvudpersoner, den berättande evangelisten och Kristus, med generalbasinstrument (orgel, luta, cello) i direkt anslutning. Från verkets första takt märktes att kvällens aktörer var här för att berätta ett riktigt drama. En energisk Gary Graden manade fram engagemang i tempo och nyanser. Körer och orkestrar svarade med intensiva nyanseringar och fraseringar. Så fortsatte de hela verket igenom, även i folkhopskörsatser och koraler. Alldeles storartat. Kvällens många vokalsolister gjorde ett mycket bra jobb (enda undantaget några små rollinsatser från kören som blev fel – sådant händer.) De som imponerade allra mest på mig var dock tenorsolisten, evangelisten Conny Thimander, samt altsolisten Ivonne Fuchs. Bådas röst- och dynamikregister, parat med osviklig tonrenhet och uttrycksvilja, var fullständigt enastående. Inte oväntat blev en dramatisk och emotionell höjdpunkt i verket scenen där Petrus inser hur han förnekat Jesus och gråter bitterligen, varpå altsolisten i en aria å petri vägnar ber om Guds förbarmande “för mina tårars skull”. Tenorsolistens melism och altsolistens uttrycksfulla bel canto i samspel med vackert violinsolo blev till enhet som berörde alla. Många var instrumentalsolister ur orkestrarna: violiner, gamba, flöjter och oboer av skilda storlekar. Alla var föredömligt säkra; ingen nämnd och ingen glömd. Bachs Matteuspassion är ett jättelikt verk; ingen direkt överraskning att det blev en helkväll i konserthuset. Något sådant som ett perfekt framförande av ett verk med denna magnitud existerar inte, men alla medverkande skall ha största beröm för att de verkligen ville skapa ett drama och fullo lyckades.
Anders Bragsjö
Dagens Nyheter 11 mars 2012
Magisk ”Matteuspassionen”
Varför inte gå till Storkyrkan i Stockholm klockan tre? Då framförs Bachs ”Matteuspassionen” med S:t Jacobs Kammarkör och Uppsala kammarorkester. Jag lyssnade på dem redan i torsdags i Uppsalas lyxiga och fullsatta konserthus. Magisk lätthet inträder när konsertmästaren Nils-Erik Sparf gör sitt soloparti på violin. Och dirigenten Gary Graden får ett ovanligt bett i kören och nerv i musiken, han busar och ormar sig. Evangelisten ser allt, hör allt, utdelar repliker. Conny Thimander är evangelist- journalist med bakåtslick, ettrig och nervig och bra. Kören tar som alltid hand om Kristusmytens mindre highlights. Plötsligt står Judas där. Kostymklädd. Lätt gråhårig. Liknar en städad studierektor.
Maria Schottenius
2009
il Giornale dell’Umbria 20/9.
Stockholmskören i det antika klostret
En ocean av röster som omsvärmar dig likt sireners smekningar och ett kloster som förvandlas till kosmiska rymder där musiken tycks framspringa ur kalkstenen. Arkitektoniska mirakler från Umbrien landskap vilket årets upplaga av sagra musicale vid varje tillfälle tycks kunna frambringa. Av en ren slump sjunger kören Vilnius i San Franceska i Montefalco samtidigt som den formidabla kammarkören från S:t Jacobs kyrka i Stockholm grupperar sig i San Niccolóklostret.
Montefalco och Sangemini i en tävling vilken festivalens ledare M° Batisti dristat sig för att kalla, ett krig mellan vin och mineralvatten. Här finns dock inga förlorare, för här vinner endast musiken. Men det är också en fråga om ögonfröjd, med de vackra blonda svenskorna i sina röda skrudar vilka omges av sångare i svart, med kompakta manliga röster av en täthet svår att föreställa sig för oss medelhavsbor
Dirigent Gary Graden är en amerikan som kan skryta med att idag vara en av de främsta internationella experterna i sitt fack, och det vet sannerligen också hans, inte så få italienska lärjungar som befann sig på denna konsert.
Kretsen kring Gary Graden är noggrant handplockad, många från ett musikgymnasium varifrån maestro graden kontinuerligt lockar till sig nya röster. Resultatet blir man också genast varse i de första takterna av Bachs motett vilken inleder konserten. Detta är musik av högsta komplexitet förmedlad av denna skandinaviska kör med en klarhet såsom dess nordiska vatten i vilket man kan se en ofattbart klarblå himmel. Och i denna klarhet avnjuts likaså de övriga två styckena i den historiska delen av programmet.
Palestrinas kantat Cantantibus organis och den mycket sällan framförda Hear my prayer av Purcell, en torso av religiös hängivenhet som tranformeras av den nutida Sandström till något mer modernt. Men körens förträfflighet lämnar ej heller något övrigt att önska i det mer nutida programmet. Här är det fråga om röster, framförallt herrstämmornas mycket täta mystiska röster som i Gradens mästerliga händer nystas upp i virvarret Mouyiyaoum av Hillborg, en titel utan mening på en odyssé i rymderna, eller när röster ur havens djup framkallas från Estonias offer.
Alla minns vi tragedin med de tusen drunknade som uppslukades av Bottenvikens mörka vatten. En sjökatastrof som kanske även kan tänkas dölja strategiska element/handlingar i samband med den internationella spänningen som följde efter Sovjetunionens fall. Det som dock är säkert är sorgen och smärtan hos de förlorade själarna i de nattliga böljorna och musiken i Canticum calamitatis maritimae av Jaakko Mäntyjärvi ger genom viskningar, röst åt de förlista ur djupen och får oss att känna deras närhet. Efter detta stycke som lämnar djupa emotionella avtryck i publiken sprider Graden ut sina sångare längs sidoskeppen i det romanska templet och nu genljuder, likt Dante, en sfärernas harmoni.
Åhörarna omges av den blandning om vilken vi talade om i början. Lindbergs och Åhléns musik går i varandra och skapar en enhet av skönhet och ömhet. Den hänförda publiken applåderar och ber om extranummer där den ena av dem är en medryckande spiritual i vilken man ser en lössläppt Graden sjunga tillsammans med sin kör. Då man efter konserten går ut och betraktar himmelen verkar det som att också stjärnorna har njutit av denna oförglömliga konsert.
Stefano Ragni
Fri översättning: Linus Hammar
Fotnot: ”Krig mellan vin och mineralvatten” syftar till Montefalcos kända produktion av vin (kändast är Sagrantino samt Rosso di Montefalco – två mycket goda röda viner) och å andra sidan San Geminis kända mineralvatten.
2008
Dagens Nyheter 16 december
Gallerior inget för Lucior
Det strök omkring ett stackars luciatåg på Gallerian i Stockholm. De sjöng helt ok, men ingen hade orkat stänga av musiken från affärerna längs gången, så det lät totalt sett helt vrickat. Ingen hade heller släckt något som helst ljus, det kändes som om femtio bensinmackar blinkade och bloppade.
Luciatåget gick upp i själva larmet, utan att märkas så mycket. Folk tittade lite håglöst på flickorna i särkarna medan de åt på lite vadsomhelst, glass, jättemackor, sittande, gående, stående.
Två minuter därifrån i S:t Jacobs smockfulla kyrka försvann dock min beklämning., En av Stockholms spralligaste kantorer, Gary Graden, fick församlingen med på noterna genom en julkonsert med fullt tryck, S:t Jacobs kammarkör i prima adventsform och Karin Roman, sopransolist som i somras sjöng tillsammans med Anne Sofie von Otter på kammarmusikfestivalen i Båstad. Vackert, vackert.
Var sak på sin plats. Gallerior har man till andra saker än luciatåg.
Maria Schottenius
2007
ur Upsala Nya Tidning 10 februari 2007
(Konsert i Universitetsaulan, Uppsala, tors 8/2-07)
Universitetsaulan i Uppsala
Mendelssohn: Paulus
Uppsala Kammarorkester, S:t Jacobs Kammarkör
Agneta Eichenholz sopran, Kristina Hammarström alt, Mati Turi tenor, Krisjanis Norvelis bas
dirigent – Paul Mägi
Förföljelse och trosvisshet i storartat oratorium
Mendelssohns oratorium Paulus fick ett förnämligt framförande i universitetsaulan på torsdagskvällen, skriver Anders Bragsjö.
Felix Mendelssohn Bartoldys år 1836 skrivna och uruppförda oratorium Paulus speglar en för honom själv välbekant kontrast. Själv jude, om än konverterad protestant, mötte han ständiga svårigheter att assimileras fullvärdigt trots sin stora bildning och älskvärda personlighet. Var oratoriet ett försök att skaffa sig högre status som “rättroende”? Detta mäktiga verk framfördes med förnämligt samslipade medverkande i Universitetsaulan i torsdags kväll.
Dirigent Paul Mägi såg till att samverkan kombattanterna emellan sköttes med precision och välbalanserad nyansering. Uppsala Kammarorkester spelad både detaljrikt och med all önskvärd prakt när så behövdes. Soloinsatser från flöjt och cello var särskilt lovvärda, liksom obligata gruppinsatsen från blecket i den välkända sättningen av koralen Wachet auf! Av orgeln hördes inte mycket mer än den djupa pedalstämman, men den gav körsatser en solid grund.
Gästande S:t Jacobs Kammarkör, vars ledare Gary Graden skött instuderingen, hade i sammanhanget flera roller. Förutom sedvanliga körsatser och koraler skulle man vara falska vittnen, hedningar, Jesu röst och församlingen i Efesos. Kören sjöng storartat, med distinkta insatser, pricksäkert stort röstomfång och känslig nyansering. Man kunde matcha orkestern i kraftfulla körsatser och man kunde t o m sjunga början av vissa koraler med solokvartett. Och damrösterna som frågade “Saul, varför förföljer du mig?” gav dramat oväntat eterisk klang.
Solistrollerna var också (mestadels) flerfaldiga. Sopransolist Agneta Eichenholz sjöng förutom recitativ, aria och arioso också rollen som Herrens röst. Vackert och känsligt tolkat. Altsolist Erika Andersson sjöng enbart ett recitativ och arioso i första delen; hade hon vissa klang/styrkeproblem i djupare register blev det desto uttrycksfullare högre upp. Tenorsolist Mati Turi tolkade med framgång både recittiv, arior, duetter och cavatina, han ikläddes också rollerna som Stephanus, Ananias och Barnabas. Handlingsfull insats, väl utförd. Bassolist Krisjanis Norvelis speglade med sin röst både den aggressivt förkristne Saul och den omvände, lika trosvisse Paulus. En viss rytmisk instabilitet följde Mägi bra med i, annars imponerade hans röst mest genom sin styrka och viljekraft.
Sammantaget blev detta till ett mycket långt (vaddå långt? det är ju ett oratorium!) men djupt berörande framförande i sin blandning av djupaste innerlighet och mäktigast praktfulla manifestation av trons makt och dess segerkrona. De medverkande (och Mendelssohn) lyckades förmedla denna trosvisshet. Välförtjänta stående ovationer (även till icke närvarande Mendelssohn).
ANDERS BRAGSJÖ
2005
Dagens Nyheter 14/11 – 2005:
“When lilacs last in the dooryard bloom’d”
Artist: S:t Jacobs kammarkör, Uppsala kammarorkester
Verk: “When lilacs last in the dooryard bloom’d” av Steve Dobrogosz
Medverkande: Gary Graden, dirigent
Plats: S:t Jacobs kyrka, Stockholm
Steve Dobrogosz räds inte de stora formaten. För tre år sedan uruppförde S:t Jacobs kammarkör och deras dirigent Gary Graden hans fyrtiofem minuter långa rekviem. När samarbetet nu fortsätter med “When lilacs last in the dooryard bloom’d” till texter av poeten Walt Whitman, har det blivit en och en halv timmes massivt musikbygge.
Som “Ein deutsches Requiem” fast på amerikanska. Så har sedan länge Sverigebosatta Dobrogosz själv kommenterat verket men slutligen stannat för den mera blygsamma undertiteln “en sång för kör och orkester”. Om Brahms tyskspråkiga rekviem till slut mynnar ut i tröst och medlidande finns det här redan från början en vaggande melankolisk tröstekänsla som får ackompanjera Whitmans sorgesång över president Lincoln.
Men Whitmans hypnotiskt mässande textmassor kan vara bedrägliga i sitt aldrig sinande flöde. Dobrogosz svarar med nästan Hollywoodskt svallande, där breda bleckteman signalerar amerikanska vidder och musiken långsamt växer mellan varje klimax. Det finns också enkla folkinslag och några mellanspel där Dobrogosz själv på pianot för in en smula jazzharmonik i all romantik.
Som helhet böljar “When lilacs…” storslaget behagligt men också lite enahanda utan att riktigt fånga det hypnotiska i Whitmans textmassor. Ändå känns det skönt med en tonsättare som ohämmat vågar ta i. Och Gary Graden, nyss utsedd till årets körledare, för sin vackert klingande kör tryggt i hamn. Detta i ett verk som på sätt och vis blir en motpol till det amerikanska sound som John Adams står för i den just nu pågående tonsättarfestivalen i Konserthuset.
SARA NORLING
Upsala Nya Tidning 12 november 2005
(Konsert i Universitetsaulan, Uppsala, tors 10/11-05)
Från alltets vånda till glädje
UNIVERSITETSAULAN
Dobrogosz: A song for choir and orchestra
Uppsala Kammarorkester
S:t Jacobs Kammarkör
Gary Graden
Uruppförandet av Steve Dobrogosz A song for choir and orchestra i Universitetsaulan på torsdagskvällen var hänförande. Ett storverk, väl förvaltat av kör och musikanter, skriver Anders Bragsjö.
Lönnmordet på president Lincoln 1865 tog den amerikanske poeten Walt Whitman (1819-1892) mycket hårt. 1867 bearbetade han bland annat sin sorg i ett episkt diktverk, När gårdens syren stod i blomning sist. För fem är sedan tonsatte kompositören/pianisten Steve Dobrogosz detta lyriska verk. Helt riktigt gav han inte kompositionen titeln requiem utan En sång för kör och orkester. I torsdags kväll uruppfördes verket i Universitetsaulan med Uppsala kammarorkester (Dobrogosz själv vid pianot) och S:t Jacobs Kammarkör, allt under Gary Gradens ledning.
Kompositionen består av sex delar. Från början fick man i stor bågform följa hur både text och musik vandrade – grovt förenklat – från bedövad sorg och vånda till en glädjefylld lovsång åt hemlandet, livet, kärlekenoch döden. De döda har ju redan fått ro, lidandet tillhör de efterlevande.
TONSÄTTNINGEN AV verkets skilda strofer och huvudavdelningar växlar ständigt, från inåtvänt lågmält till utåtriktad, kraftfull hymn/lovsång. Körens stämmor skiftar mellan enstämmigt, dam- kontra mansröster, flerstämmigt och sång med instrument eller a cappella. Musiken målar sinnestillstånd, inte konkreta ting och den följer språkets egen rytm mycket smidigt. Sällan upprepas någon text; flödet avbryts enbart av separata strofer eller avdelningar. S:t Jacobs Kammarkör tolkade verket alldeles förträffligt, med stort engagemang. Endast undantagsvis var texten svår att uppfatta trots erhållet texthäfte. Jag misstänker dock att det mest berodde på stundtals för kraftfull instrumentering gentemot kören, inte körens fel.
ORKESTERSATSEN ÄR skriven med mycket rik färgsättning. Där finns tillfällen till många soloinslag, vilka alla utfördes betagande läckert. Dobrogosz själv gav såväl härlig klang åt vissa partier som han utförde några skickligt återhållsamt spelade solon. Orkestern både beledsagade kören och spelade egna pre- och interludier. Ibland kunde orkesterklangen växa till överdådig kraft och myndighet, kanske rentav jubel. Genomgående inkännande utfört.
DENNA MUSIK ÄR genomkomponerad, från små motiviska detaljer till den stort sammanhållna bågformen. Den är färgad av rytmiska och harmoniska subtiliteter och kan växla mellan folkloristiskt enkla och melodiskt/harmoniskt avancerade uttryck. Musiken kommer dock (avsiktligt) aldrig till ro. Många satser, inklusive den sista, slutar med oupplösta, “dissonanta” klanger, faktiskt en välgörande till eftertanke manande ingrediens. Jag blev själv bergtagen. Vi fick bevittna uruppförandet av ett storverk i torsdags.
ANDERS BRAGSJÖ
2004
Svenska Dagbladet 24/11 – 2004:
Överraskande likartat när två körer sjunger Bachmässa
BACHS H-MOLLMÄSSA
S:t Jacobs respektive Adolf Fredriks kyrkor
S:t Jacob Kammarkör, dirigent Gary Graden, Stockholms Barockorkester, Eva Källberg, Tove Dahlberg, Louise Reitberger, Mikael Stenbaek, Lars Johansson Brissmann
Bachkören, dirigent Mats Nilsson, Drottningholms Barockensemble, Marie Alexis, Lena Susanne Norlin, Leif Aruhn-Solén, Ulf Lundmark
Adolf Fredriks 40-årsjubilerande Bachkör är ett utmärkt exempel på att den svenska trögheten inte alltid är av ondo. Ty även om det är nog så motigt att starta nytt, visar det sig svårare att få stopp på det man inte vill leva utan.
När Bachkören fördrevs ur paradiset, det vill säga inte blott församlingens snäva budgetramar utan framför allt den lyckliga tid, då juridiska personer betalade kyrkoskatt och näringslivet fick innerstadens kyrkokörer att blomstra, trädde goda krafter till som hjälpte den att övervintra på Nalen. För snart två år sedan fann kören ett härbärge i Sundbybergs kyrka.
Efter att Mats Nilsson efterträtt Fredrik Malmberg som konstnärlig ledare har Bachkören kämpat vidare mot helgens jubileumskonserter i närvaro av dess grundare och spiritus rector Anders Öhrwall.
På sistone har fyra körer satt nytt stockholmsrekord med sju framföranden av Bachs höga mässa på tre veckor. Först Stefan Parkman med Radiokören i Berwaldhallen, därpå Eric Ericson med sin kammarkör i Konserthuset, så lördagens 20-årsjubilerande Gary Graden med S:t Jacobs kammarkör i konkurrens med Bachkören, som inledde i Sundbyberg och avslutade på söndagen i Adolf Fredrik.
Svenska elitkörer kan verkligen reda ut den snårigaste stämväv klangskönt, rytmiskt och ledigt; ja, allt utom att drilla – ett stilmedel som Bach var noga med att notera, särskilt för basarna.
På hans tid tog drillen flera år att perfektionera. I dag har det ekonomiska utrymmet för experiment som fanns på Öhrwalls tid helt försvunnit. Körsång med hård tonansats istället för dagens standardmjuka får bli en uppgift för nästa generation.
Men vad som redan testats vid körkonventet i Piteå och inte kostar pengar är ett återuppväckande av de gamla geometriska slagfigurerna. Jämfört med de varsamma smekningar och stora simtag som dagens dirigenter praktiserar och som de fakto konserverar ett romantiskt linjetänkande, visade sig den äldre slagtekniken oöverträffad för att förhindra slirningar i just metrisk musik, som Bachs.
Men förvisso är dagens rikedom på välskolade röster verkligen något att yvas över, de gäller bägge körerna och de kompetenta solisterna, av vilka Marie Alexis, redan uppvärmd efter förra veckans Bachkonserter i Konserthuset, med kort varsel ersatte Bachkörens insjuknade sopran.
Trots de skilda utgångslägena blev det musikaliska utbytet överraskande likartat: Gary Graden med sitt livs första h-mollmässa i överakustiska S:t Jacob, där de 18 medlemmarna av Stockholms Barockorkester ibland hade svårt att hävda sig mot hans 38 körsångare; Bach-kören med åratals erfarenhet av detta verk och vars 27 medlemmar stod i bättre proportion till de 24 medlemmarna av Drottningholms Barockensemble, därtill hjälpta av Adolf Fredriks trängre kor och mindre rumsvolym. Men att det rumsliga handikappet har fostrat en strateg i Gary Graden bevisades eftertryckligt och stilsäkert genom att han sänkte tempot något.
CARL-GUNNAR ÅHLÉN
2003
Nya dagen 11 november 2003
(efter konsert i S:t Jacobs kyrka lördag 8/11-03)
Mäktigt, precist och exakt
Brahms; En deutsches Requiem op 45
Artister:
Uppsala Kammarorkester, S:t Jacobs Kammarkör,
Jeanette Köhn, Karl-Magnus Fredriksson
Dirigent: Eric Ericson
S:t Jacobs kyrka är fullsatt en lång stund innan Eric Ericson in sin plats på podiet. Det är förväntan i luften. Sällan är det numera som svensk körmusiks nestor Eric Ericson dirigerar. Idag är det alltså Brahms som står på programmet, en kompositör mitt i romantiken. Denna dödsmässa är karakteriserad som ett humanistiskt färgat verk, och musiken är varm, mjuk, lyrisk – med några och då riktigt intensivt dramatiska avsnitt.
Det är mäktigt att se Eric Ericson dirigera, det är inga stora gester, han snarare mejslar fram musiker med sina bara händer. Ändå är det som alltid precist, exakt. Både Jeanette Köhn, sopran, och Karl-Magnus Fredriksson, baryton, gör fina insatser i sina solopartier, och när vi drygt en och en halv timme senare – en tidrymd som bara flyger iväg – går ut i novemberdimman känns den helt klart mjukare och raser finstämd.
S:t Jacobs Kammarkör har utvecklats från en ungdomskör till en kör med stor och fin klang, och återkommer till glädje för många med fler konserter i november och december.
INGER ALESTIG
Upsala Nya Tidning 8 november 2003
(Konsert i Universitetsaulan, Uppsala, tors 6/11-03)
Dödsmässa väcker till liv
Brahms; En deutsches Requiem op 45
Artister:
Uppsala Kammarorkester, S:t Jacobs Kammarkör,
Jeanette Köhn, Karl-Magnus Fredriksson
Dirigent: Eric Ericson
Brahms requiem under Eric Ericsons ledning fick ett alltigenom lyckat framförande på torsdagskvällen. Den stora stjärnan var sopranen Jeanette Köhn, skriver Håkan Jacobson.
Säkert som ett brev på posten (nåja!) anländer i november månad – i anslutning till allhelgonahelgen – dödsmässarna, requierna. Det är inte bara sommaren som har dött; till och med hösten är borta, åtminstone den vackra, färgglada. Kvar finns bara det gråa, regniga, mörka.
Efter en hård dags arbete är det inte utan att man själv känner sig lite död framåt kvällen. Men så ljuder den första tonen från de mörka stråkstämmorna – kontrabas, cello och viola. Runda hornklanger adderas. Därpå varma, djupa altstämmor. Selig sind die da Leid tragen. Saliga äro de som sörja.
Med bara händer
Ein deutsches requiem av Johannes Brahms inleds just så. På scenen sitter Uppsala kammarorkester och bakom dem står S:t jacobs Kammarkör. I mitten finns dirigentpulten. Där står självaste Eric Ericson och formar musik med sina bara händer. Av armarnas mjuka rörelser kan ingen tro att han nyligen fyllde 85 år.
Trevande inledning
När en så gynnsam samling människor ska framföra ett så välkänt mästerverk är naturligtvis en upplevelse att vänta. Lyssnaren blir inte besviken. Det är svårt att peka ut ett parti som ljuder bättre än de andra. Kanske är det andra satsens sorgemarsch. Efter ett par tveksamma takter med en något stel orkesterfrasering dröjer det inte länge innan det dova, sorgsna marschlunket infinner sig. Körens inledande pianoinsats dränks något av instrumenten, men när sångarna briserar i ett mäktigt forte, uppbackat av orkesterns allra var= måste klanger, riktigt ryser kroppen av välbehag.
Barytonen Karl-Magnus Fredriksson gör en god insats som en sökande själ i den tredje satsen, men kommer bättre till sin rätt i rollen som profet i sats sex. Kvällens mest lysande stjärna är dock Jeanette Köhn, som med oförskämd lätthet behärskar såväl höga som låga partier. Med en kristalliskt klar ton behärskar hon nyanser från de knappt hörbara till dem som med lätthet når ända till de bakersta raderna.
Finns verkligen ingenting att anmärka? En gnällig recensent skulle möjligen kunna påpeka att piccolaflöjten genomgående trängde igenom för mycket. Eventuellt skulle han tillägga att verkets slutton dessvärre blev darrig. Men dylika ting är marginella petitesser.
Stående ovationer
Jag vet inte om det riktigt är dödsmässans syfte att väcka människor till liv, men vi var många som lämnade universitetsaulan i ett betydligt piggare tillstånd ån vi anlände. För detta gjorde sig alla inblandade verkligen förtjänta av de entusiastiska applåderna och de stående ovationerna.
HÅKAN JACOBSON
2002
Upsala Nya Tidning 19/11 – 2002:
Beljublad körkonsert
KONSERT
Katedralskolans aula, Uppsala
Dir: Gary Graden och Richard Sparks
Medv:
S:t Jacobs Kammarkör
Anders Paulsson sopransaxofon
I konserten medverkade S:t Jacobs Kammarkör med gäst-solisten/kompositören/arrangören sopransaxofonisten Anders Paulsson. Gary Graden, körens ordinarie dirigent, och gästdirigenten Richard Sparks dirigerade.
Konsertmusiken var, konsekvent nog, svensk musik från sent 1900-tal och från de två senaste åren. Första verket var Jeveruds Missa brevis från 2001. Den fritonala musiken, med sin omsorgsfulla behandling av alla textdetaljer och sin systematiska tonmotivbehandling, fordrade extrem dynamik och stort röstomfång av sångarna. Kören motsvarade musikens krav mycket bra. Det and-ra körverket, Verba ecclesiastes (Predikarens ord) av Michael Waldenby, är komponerat i år och tillägnat kören. Dess fritonala musik är inte ordmålande men orduttryckande; ett imponerande verk vars framförande var lika imponerande.
Musikalisk högtid
Bo Hansson (närvarande vid konserten) har i år komponerat ett verk med en mottoliknande titel: Vive hodie (Lev i dag). Musiken är skiktad i uttryck mellan dam- och herrstämmorna, med centrum kring orden Det är i morgon för sent och, givetvis, Lev i dag, det senare bildande en kraftfullt uppmanande avslutning på verket. Strålande skickligt framfört.
Anders Paulsson tog så ensam över scenen för att spela två stycken: Sin egen Lullaby (vaggsång) från 1987 och S-E Bäcks Dithyramb från 1949. All musik fanns — så att säga — inne i huvudet på honom, och hans koncentration på att forma tonernas uttryck så outsägligt varierat och skickligt syntes på att han spelade nästan hela tiden med slutna ögon. En musikalisk högtid. Johan Unander skrev 1997 Fragments of an American mass, ett verk i tre satser som lika väl skulle kunna kallas för American Missa brevis. Långa frasbågar och intensiva dynamikstegringar, kopplat till en fritonal och tät harmonik uttolkades mycket uttrycksfullt av kör och dirigent. Extra vackert, lågmält slut.
Slingrande sopransaxtoner
Så Anders Paulsson på scen igen, nu tillsammans med kören. Ett nykomponerat verk av honom och ett arrangemang skulle framföras som konsertavslutning. Kompositionen Uppståndelsens morgon, komponerad 2002, innehöll kraftfull melodik, harmonik och tonspännvidd. Denna musik är ordmålande och uttrycksfullt andlig. I samarbete med kören slingrade sig Paulssons sopransaxtoner ibland i girlanger runt körklangen, som kurbitsblommor i dalamålningar. Mycket vackert.
Något helt annat blev det dock i framförandet av arret till Nobody knows. Här jammade kör och saxofon tillsammans i avancerad harmonik och rytmik markerad via fingerknäpp från körsångarna. Ett smart slut dessutom, när man stannade mitt i klassiska manövern nu-tar-vi-upp-låten-en-halv-ton, va? och därigenom grundligt lurade oss alla.
Sådant jubel utbröt att kören kände sig “tvungen” att utföra ett extranummer, nu dessutom med dirigenten Graden som vokalsolist: That’ll do, Babe, temamusik ur filmen Babe II. Snyggt och kul. American miracle i stället?
ANDERS BRAGSJÖ
published in “Il Corriere dell´Umbria” (Italy) Sept. 2002
Triumphal end for the Sagra
Foligno
You are not far away from the truth when you assert that among the impossible wishes of musicians, or simple ‘melomaniacs’, the one of knowing if and how Mozart had ended his Requiem, is just second to the one of discovering the authentic meaning of Bach´s Arte della Fuga.
On this presupposition the Sagra Musicale Umbra decided to end (in collaboration with Segni Barocchi) entrusting Paolo Ugoletti with the very hard task of putting his hand to original Mozart´s drafts to propose a new realisation of Lacrymosa. More brave and technically adequate than Mozart´s pupil Sussmayr, whose version of all Requiem is now well established in the repertoire, this young composer from Brescia got into the framework in a very convincing way, thanks to the great and sensitive harmonic variety favouring the verses and to the style control used for the instrumental details, as in the general order of the double fuga on the Amen, which was carried out on themes arranged beforehand by Mozart himself, but have never been used until now.
The result was so convincing that it was imperceptible and the embarrassment we always feel in listening to the last masterpiece of the great composer from Salzburg was sensibly reduced. This work was not hampered by a cruel twist of fate but due to Mozart’s reluctance to fulfil his obligations to Lord Nalsegg, the client who contracted to ascribe to himself to the patent of the masterpiece.
The performance took place in the Auditorium of San Domenico, sold out and joyful, it was worthy of the project. It was not a discovery the wonderful ductility (malleability, pliability) shown by the ”Solisti di Perugia” in complying with the conductor Gary Graden´s interpretation that was philologically correct. Curt but intense, even when quicker beats and less sonorous heaviness seriously exposed the breaths. But the real discovery was the St Jacobs´s Chamber Choir, such a compact Swedish framework, sensitive and bright. A more organic future collaboration with this choir would be auspicious, also thank to his huge repertoire and his suitable interpreting ability, as shown in Allegri´s Miserere, the first excerpt of the concert.
The current year edition of the Sagra has been travelling from twentieth-century Ghedini´s meditations, through Brahms´s sacred laicism, arriving at the human anxiety, which only Mozart was able both to agitate and assuage at the same time with his work as a unique remedy.
The public was listening with confidence and appreciation, as an encouragement for future projects.
La Nazione (Italien) 24/9-02
Sångarna från norden och den gudomliga musiken av Mozart och hans Requiem
Äntligen sfärernas musik. I San Domenico sjunger änglarna och klappar på porten till evigheten. Man måste vrida på huvudet för att se dom: det är de fyra solisterna som klättrat högt upp på läktaren. På scenen i den jättelika aulan, helt fylld av ljud, svarar kören.
Det är den avslutande kvällen av Sagra och som traditionen bjuder, med Segni Barocchi. Det är ett ögonblick som är som gjort för att stanna inpräntat i minnet: Det kommer att vara svårt att höra något liknande igen.
Gregorio Allegris Miserere strömmar ut ur halsarna på de svenska sångarna från S:t Jacobs kyrka i Stockholm på ett sätt som inte ens Mustafà från Sixtinska kapettet skulle ha kunnat föreställa sig. Han var den sista dirignten till Capella Papale innan han dog i Montefalco 1912. Kungen Bernadottes sångare förverkligar den perfekta föreningen mellan det traditionella romanska och det lutherska.
Det finns inga gränser när man är verksam i kulturens högborg: man ser Cristo del Volto Santo di Lucca, den sista fresken på den vänstra väggen. Även han är där för att lyssna på Herrens röst – Mozarts Requiem.
Den amerikanske dirigenten Gary Graden är en musiker med exceptionell talang, gör det skrivna till dyrkansvärt, så koncentrerad på de uttrycksfulla klangerna från hans formidabla sångare. I ljuvliga behag lindar kören in hela orkestern – i Solisti di Perugia. Stråkarna spelar så lätt och även bleckblåsen som sticker fram i blandningen.
De 36 sångarna växlar mellan ett Kyrie likt ett vingslag, ett blixtrande Cum Sanctu Sprito, ett Rex Tremendae med superb rytmik. San Domenico fullproppat med människor. Alla applåderar frenetiskt.
Tidningen Körsång nr 3 – 2002:
Lyssna! Vi hör ett svenskt körmirakel
Amerikanen Richard Sparks är en kännare av nutida svensk körmusik efter att ha doktorerat i ämnet, och hans avhandling om “The Swedish Choral Miracle” låg till grund för ett mycket välbesökt seminarium vid världssymposiet i Minneapolis. Tillsammans med Eric Ericson och med hjälp av S:t Jacobs Kammarkör under ledning av Gary Graden berättade Richard Sparks om den svenska körmusikens utveckling från romantikergenerationen till den nyare musiken signerad Lidholm, Edlund och Jennefelt, för att bara nämna några.
Att ett seminarium om svensk körmusik skulle komma att bli välbesökt var kanske väntat med tanke på svensk körmusiks och svenska körers status runt om i världen. Och när Eric Ericson skulle vara med var succén given redan i förväg. Richard Sparks hade dessutom ett förnämligt svenskt instrument i S:t Jacobs Kammarkör under seminariets gång, och ett bättre sätt att presentera musikexempel än att ha en livs levande kör på podiet kan man knappast tänka sig.
Seminariet inleddes med att kören under Eric Ericsons ledning framför Kung Liljekonvalje, och detta exempel på svensk körlyrik fick sedan bilda startpunkt för en genomgång av den svenska körmusiken, decennium för decennium, från andra världskrigets slut fram till våra dagar.
Sparks konstaterade inledningsvis att de svenska körtonsättarna undgått att fastna och bli kvar i romantikens tonspråk; de har gått vidare och utforskar nya musikaliska världar, som till exempel hos Ingvar Lidholm i hans Laudi, redan ett halvsekelgammalt stycke med modernklassikerstämpel.
Eric Ericson berättade i egenskap av en som själv var om den berömda Måndagsgruppen, om körmusikens utveckling, och om sin enastående karriär som en av centralgestalterna inom svenskt körliv.
Att i hjärtat av svenskbygderna i Minnesota få lyssna till Richard Sparks och Eric Ericson som tillsammans berättade om The Swedish Choral Miracle och dessutom med klingande musikexempel av en av Sveriges främsta körer var verkligen något unikt, så det är inte undra på att seminariet var ett av de mest välbesökta under symposieveckan.
S:t Jacobs Kammarkör gjorde dessutom två välbesökta och succéartade konserter – en i Minneapolis konserthus och en i den stora protestantiska katedralen. Med sin programblandning av musik från svensk konstmusik av Ingvar Lidholm via bl a folkloristisk körimprovisation över Den blomstertid nu kommer, en ljuvlig motett av Michael Waldenby (Coelos ascendit hodie ur Fem latinska motetter), en Credosats av Sven-David Sandström, till som avslutning en spiritual med Gary Graden som solist i högform, bidrog kören till det enorma och smickrande intresse för allt svenskt som faktiskt genomsyrade hela symposiet.
JÖRGEN GRUNDSTRÖM
Dagens Nyheter 18/2 – 2002:
Dobrogosz utan jazz och gospel
Musik av Steve Dobrogosz
Plats: S:t Jacobs kyrka, Stockholm
I inspelningen från 1997 av Steve Dobrogosz omtyckta “Mass” kan man läsa att denne mångsidige jazzpianist och kompositör har skrivit över fvra hundra verk i olika genrer. Nu, fem år senare, uppges antalet vara uppe i över fem hundra. Gissningsvis borde Dobrogosz höra till de mest produktiva i landet och två helger i rad presenteras nu hans musik i Stockholm.
Nästa helg framför Dobrogosz själv ett urval av sin kammarmusik på Vasateatern tillsammans med tio musiker ur Hovkapellet. Samarbetet med Hovkapellet inleddes dock redan i lördags när de tillsammans med S:t Jacobs kammarkör uruppförde Dobrogosz “Requiem”; en uppföljare till mässan. I rekviet har dock Dobrogosz lämnat de allra påtagligaste jazz- och gospelinfluenserna bakom sig och med det har också en del av personligheten försvunnit.
“Requiem” är ett trekvartslångt bygge av snygga klanger, mer stämningsskapande än texttolkande. Pianot och stråkorkestern som ackompanjerade och växelspelade med kören i “Mass” har nu gett plats åt en mer traditionell kammarorkester med både träblås och horn. Det känns som om klangmattan har svällt på bekostnad av en friare rytmik. Nästan alla satser är byggda enligt formeln långsam stegring där stämma efter stämma faller in, gärna efter en inledande cantilena frän något soloinstrument i orkestern. Konsekvent och ofta vackert, men i längden enahanda och utan dramatik. På ett par ställen glimtar det till, som i det inledande ångestropet i “Agnus Dei” eller i det envist frammumlade “Sanctus”.
S:t Jacobs kammarkör är dock ett perfekt instrument för musiken med sin täta klang och briljans på höjden. Känslan av att formatet denna gång har kvävt Dobrogosz särart hänger dock kvar. Jag hoppas på miniatyrerna nästa helg.
SARA NORLING
2001
Upsala Nya Tidning 17/11 – 2001:
Mozartskt och Haydnskt i Aulan
KONSERT
Universitetsaulan, Uppsala
W A Mozart Overtyr ur Trollflöjten
M Haydn Ave regina caelorum
J Haydn Symfoni nr 96
W A Mozart Requiem
Dir: Howard Shelley och Gary Graden
Medv:
S:t Jacobs Kammarkör, Uppsala Kammarorkester
Kerstin Avemo sopr, Tove Dahlberg alt,
Mikael Stenbaek tenor, Lars Johansson Brissman bas
Tre tonsättare, tre medverkande instrumental- och vokalensembler (Uppsala Kammarorkester, S:t Jacobs Kammarkör och fyra vokalsolister) och två dirigenter var de agerande i Universitetsaulan i torsdags kväll.
Bröderna Joseph och Michael Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart var de tonsättare vilkas musik vi fick smakprov på. Årtalet 1791 stod i konsertens centrum. Under detta år komponerades och uruppfördes J Haydns Symfoni 96 D-dur. Samma år komponerade Mozart Trollflöjten och påbörjade men avslutade på grund av dödlig sjukdom aldrig komponerandet av dödsmässan Requiem. Dessa verk ingick helt eller delvis i torsdagskonserten. Det avvikande verket var den dubbelköriga motetten Ave Regina, komponerad av M Haydn år 1770.
Konserten inleddes med ouvertyren till Trollflöjten, vilken opera (sångspel) ju har stark frimuraranknytning. Det frimurarheliga tretalet återkommer flera gånger i både opera och ouvertyr. Mozarts vid denna tid stora intresse för äldre musik togs fint fram av orkestern under Howard Shelleys ledning. Dubbelpunkteringar i den långsamma inledningen och detaljrik frasering i den snabbare delen gav musiken både tyngd, pregnans och elegans.
M Haydns dubbelköriga motett Ave Regina sjöngs så a cappella av S:t Jacobs kammarkör under sin dirigent Gary Gradens precisa ledning. Synd för en så välklingande kör att behöva sjunga i Aulans tråkiga körakustik, men det är de inte ensamma om att ha fått erfara. Precist och uttrycksfullt sjöng de, med skickligt utnyttjande av de spänningar som fanns i musiken och en inkännande helhetsuppbyggnad.
Betagande soli
Återigen orkestern ensam under H Shelleys ledning i J Haydns Symfoni 96 D-dur. Betagande musik med temperament och humor i. Musikens uppbyggnad, med repliker sända mellan stråkar och träblåsare och brasset/pukorna tillkommande på musikaliska höjdpunkter, utnyttjades skickligt. Och betagande soli fick vi höra, särskilt från försteoboisten och konsertmästaren.
Till Mozarts Requiem spändes närvarande kraftmuskler maximalt, kören kom in igen och fyra vokalsolister placerades framför den stora orkestern. Och det framförande vi bjöds på var ur många synpunkter imponerande. Detaljrikedomen i musiken togs åter exceptionellt bra fram, särskilt med tanke på Mozarts utnyttjande av äldre (barock-)musiksmaterial. Och musikens nyansering var föredömligt textföljsam och varierad. Balansen orkester/kör fungerade förvånansvärt bra med tanke på att orkestern spelade på modernare, ljudstarkare instrument och hade större stråkbesättning än vad Mozart kunde ha föreställt sig.
Stående ovationer
Av de fyra vokalsolisterna verkade sopransolisten Kerstin Avemo lite spänd i sin första insats, men väl uppvärmd sjöng hon mycket uttrycksfullt och bra. De övriga, Tove Dahlberg, mezzosopran, Mikael Stenbaek, tenor och Lars Johan Brissman, bas, var också duktiga i sina roller, individuellt och kollektivt.
Universitetsaulan är ju en världslig lokal så att uttrycka sin uppskattning av ett verks framförande, även om verket är en dödsmässa, må vara tillåtet. Man kan ha åsikter om att applådera ett sådant verk efter framförande i en kyrka (och det har jag!). Men att de medverkande belönades med stående ovationer efter Mozarts Requiem kanske lika mycket gällde vad publiken tyckte om hela den rikt givande konserten i Aulan.
ANDERS BRAGSJÖ
Bohusläningen 2/7 – 2001
Härlig final på kammarmusikfestival
Så precis den var tajmad, finalen för kammarmusikfestivalen i Stenungsund i Ödsmåls kyrka på lördagen, dit eminenta S:t Jacobs kammarkör, Stockholm, kom, sågs och stort vann, ledd av härligt dynamiske, inspirerande dirigenten Gary Graden (från USA, i Sverige 20 år).
En nästan outsäglig upplevelse av stämmor och röster i fraserings- och nyanseringskonst till vokal skönhet som söker sin like. Vokal konst som sände vibrationerna, allt förstärkt i kyrkans fina kor- och rumsakustik.
34 korister, med Graden, ett urval av de finaste kända instrumenten, som människans röst är.
Bland solisterna märktes Hannah Holgersson, sopran, Göran Wallgren, baryton, Björn Hårdemark, trumma, Dan Tillberg, piano.
Ur en musikaliskt välvald repertoar passande alla smaker, märk väl; Claviante Brilioso av Thomas Jennefelt, latinska motetter av Bo Holten, Jojk till fjällvinden av operakompositören Jan Sandström och inte minst Gösta Nystroems Tre havsvisioner med Vid havet, text vår egen framlidna bohusländska, Ebba Lindqvist.
I andra delen A love supreme av jazzpianisten-tonsättaren Nils Lindberg, text av kände saxofonisten John Coltrane, en härlig Improvisation över Den blomstertid… med sångarna placerade runt om i kyrkan, Kung Liljekonvalje (text Fröding) av David Wikander, Två sånger om tidens flykt av Johan Jeverud och 3 gospelsongs (2000) i otroligt vackra körklanger av kände jazz- och klassiske pianisten Steve Dobrogosz (från USA, verksam i Sverige sedan 25 år). Därtill två härliga spiritualer av Moses Hogan (USA) och sist gripande vackra Sommarpsalm av David Åhlen.
LENNART WIKSTRÖM
Svenska Dagbladet 20/2 – 2001
Frimodigt slipade elitsångare
KONSERT
S:t Jacobs kyrka
Thomas Jennefelts Villarosasekvenser
Dir: Gary Graden
Medv:Jeanette Köhn, sopran, S:t Jacobs kammarkör
Oftast leds människor in på konstens bana av en ren tillfällighet. Men vilka former de sedan väljer i sitt skapande tycks inte vara slumpens verk utan snarare en undermedveten reaktion på trycket från omvärlden.
De fria formerna förutsätter nämligen långtgående trygga levnadsbetingelser och vice versa. Och en otryggare tidsålder än den nuvarande har väl mänskligheten sällan upplevt, vilket på musikens område lett till extrem förenkling och strukturering. Tänk bara på hur rimmen och metriken i rappen får kompensera den bottenlösa otrygghet i genrens uppkomstmiljö. Inom konstmusiken är minimalismen ävenledes en motreaktion mot samhällets brist på normer, då den ut historiens djup återkallar ett beprövat regelsystem för att ge stadga åt det tillfälliga skydd mot världens ondska, som det minimalistiska musikstycket erbjuder dess lyssnare.
Tonsättaren Thomas Jennefelt är ingen typisk minimalist, men att även han är ett barn av sin tid har ju inte framgått så klart som de sju i helgen framförda psuedoreligiösa Villarosa-sekvenserna. Sex av dem skrevs peu à peu i grupper om tre, 1993 respektive 1995-96. Först genom tillägget av en härmed uruppförd mittsats för ensam sopran, likt hjärtstycket i en kiastisk form, upplevs samlingen entydigt som cyklisk, i synnerhet som den nu inleds och avslutas med samma diatoniska skala-cluster på diftongen ”lao”.
Vad det ordet betyder må vara en uppgift för psykolingvister men inte för normala lyssnare, ty texten har Jennefelt skapat själv och fogat till noterna i efterhand som ett slags onomatopoesi, vars konsonanter skapar rörlighet och vokaler framhäver klangen. Må vara att ändelserna påminner om italienska suffix och stammarna kunde vara latinska. Men Jennefelt har (i Yngve Gamlins anda?) redan prövat samma teknik på finskan och Schwyzerdütch.
Den första sekvensen, Aleidi floriasti, har tydligt Vivaldi-stuk med glottisattacker på vokalen a som energiska pulsgivare men en aning för lång bromssträcka i codan. I den följande, Saoveri inamflavi, framträder en rytmiserad gregorianik liksom hos Carl Orff. Men viktigare än stilen är den meditativa och besvärjande andlighet som strålar ut ur ett så enormt koncentrations- och konditionskrävande verk som detta.
Inte många körer i världen torde kunna konkurrera med den frimodiga och fullödiga precision varmed Gary Graden slipat sina 40 elitsångare i S:t Jacob. Och när Jeanette Köhn avslutade sin lockrops-sekvens med en översinnligt klar ton, tänkte man att ungefär så här bortom tid och rum kunde kastraternas ”fjärde röst” ha klingat.
CARL-GUNNAR ÅHLÉN
Dagens Nyheter 19/2 – 2001:
Orden ska inte stå i vägen
”Aleidi floriasti. Saoveri indamflavi. Villarosa sarialdi. Strimoli volio. Claviante brilioso. Virita criosa. Vinamintra elitavi.”
En latinsk bön? Eller fragment av dikter från ett försvunnet och för oss otydbart språk?
Ingetdera. Det är satstitlarna på Thomas Jennefelts drygt timslånga körverk ”Villarosa-sekvenser”, komponerat i omgångar under de senaste åtta åren. Språket är ett slags fusk-latin, hopfogat föra att underlätta det musikaliska uttrycket. Orden ska inte stå i vägen för tonerna, budskapet ska inte överordnas de betydelser som frammanas av de breda ackorden (ofta tätnande till tonklungor) och de upprepade motiven.
Ändå kan det inte hjälpas att språkljuden bidrar till att suggerera fram undermeningar och bibetydelser. Det återkommande, långsamt formade ”lao”-lätet, som ingår i första satsen och sedan avrundar såväl tredje satsen som verket i sin helhet, fungerar som ett sekulärt ”amen”. Andra bokstavskombinationer kan framstå som uppmaningar eller ramsor för barn.
Det är ett stort och vackert verk. Musikaliskt nalkas det den harmoniska minimalism som formats av Steve Reich och Arvo Pärt, men Jennefelt finner en egen stig däremellan. Om den Högre Rättvisan är storsint nog att bortse från texternas icke sakrala innebörd ordnar den så att verket finner vägen till den stora publiken genom en inspelning på ECM eller Nonesuch. Potentialen finns här.
När verket fick sitt första samlade framförande på lördagseftermiddagen i S:t Jacobs kyrka ingick också en sats för solosopran, som här fick sitt uruppförande. Jeanette Köhn fyllde kyrkvalven med omväxlande värme och svalka, något som också gällde för S:t Jacobs kammarkör, som visade ett hängivet engagemang under Gary Gradens ledning.
THOMAS ANDERBERG
Expressen 18/2 – 2001:
Köriosa inkyrkorum
THOMAS JENNEFELT/VILLAROSA-SEKVENSER/
S:t Jacobs kammarkör/Stockholm
Var hamnar ett sjunget “n” i huvudets klanglåda? Vilken färg får ett “o” när det kommer från ett “a”? S:t Jacobs kammarkör samt Jeanette Köhns slanka sopranröst personifierar det svenska vokala undret med Thomas Jennefelts körverk Villarosa-sekvenser. Tonsäkert, vackert, vibratolöst. Ingen textförståelse behövs. Det blir en skön, men bitvis sövande forskningsresa i sju satser (en nykomponerad) genom mun och svalg ut mot övertonerna i S:t Jacobs generösa akustik.
Texten är nonsenslatin som, när den inte blir för pratig, gör rösterna till avsubjektifierade musikinstrument. Idén påminner om Karl Jenkins Adiemus från 1997, förförisk orkestral New age, med röster som sjunger låtsasspråk på toppen. Men Jennefelt är intressantare, mer av en postminimalist. De repetitiva mönstren förändras så ofta att den minimalistiska suggestionen uteblir. Den verkliga förtrollningen finner jag i de stillastående harmonierna, förminskade ackord och cluster ved sekvensernas slut. Toner blänker till som stjärnor på det vokala himlavalvet.
GUNILLA BRODREJ
2000
Svenska Dagbladet 21/11 – 2000:
Schnittkes cocktail blandad med högmod
S:t Jacobs kyrka
Verk av Lidholm, Hammerth och Schnittke
Medv: Jakobs kammarkör
Dir: Gary Graden
En regnvåt och grå söndagseftermiddag kan det vara värt att låta sig påminnas om att Gary Graden uträttar små underverk med kammarkören i Jakobs kyrka. Inte bara för att kören håller en hög klass, utan kanske än mer för att det här förekommer intressanta konsertprogram. I helgen uruppfördes Superbia av Johan Hammerth – körens beställningsverk – tillsammans med Ingvar Lidholms ”moderna klassiker” De Profundis och Alfreds Schnittkes stora Konsert för kör.
Förhållandet till text kom att bli en riktningsvisare under konsertens gång – att tolka innebörd eller rikta in sig på ord som mer abstrakta material. Schnittkes fyrsatsiga Konsert för kör är en tonsättning av en poet och mystiker från 900-talet. Schnittke lägger musiken mycket tätt intill den starkt religiösa texten, stryker under och kommenterar. Kärva ackord rör sig över ankare i form av låga kvinter – en lika typisk som effektiv Schnittkecocktail, väl repeterad i ryskt original av kören.
Som kontrast till detta stod Hammerths verk med sin högre abstraktions- grad: av dödssynden ”Högmod” hörs i verket inget annat än just det italienska ordet Superbia, som faller genom stämmorna i en mjuk och vackert böljande lager-på-lager-musik. Det är med andra ord inte en tonsättning av dödssynden på det karakteriserande sätt som t ex Schnittke kunde ha uppfattat saken – utan ett verk som använder en beteckning som råmaterial.
Drag fanns av sirligheten hos äldre vokalpolyfoni, kanske än mer av grego- rianik. Särskilt i inledningen av den sista tredjedelen.
Men frågan kvarstår: Hur låter ”högmod” i så fall? Detta var den första delen av tonsättningarna av de sju dödssynderna som Hammerth skrev under 1998. Och även om Superbia faktiskt utstrålade mer av Lättja – som också beställts av kören – kan inget närmare sägas förrän samtliga delar hörts.
Medan både Superbia och Konsert för kör klingade utmärkt, fann sig tyvärr inte Lidholms De Profundis lika väl i kyrkorummet: verket inledde konserten men led av den skorrande efterklang som uppstod med de volymstarka insatserna. Musiken kräver sådant för att skruva upp dramatiken, men tolkningen kunde ha avpassats bättre utifrån de akustiska förhållandena.
TONY LUNDMAN
1997
Motala tidning 23 maj
Förnämlig och svärmisk körsång
Franz Schubert har komponerat en ”Lied” med titeln An der Musik till text av Franz von Schobet. Texten lyder inledningsvis i svensk översättning: ”Du ljuva konst i många svåra stunder under livets prövostunder, har du tänt mitt hjärta till varm kärlek och fört mig till en bättre värld”.
Jag är medveten om att ovan nämnda låter svärmiskt. Men jag blev mycket påverkad av söndagseftermiddagens konsert i Motala kyrka, som gavs av S:t Jacobs kammarkör från Stockholm under ledning av Gary Graden. Körsång är som bäst när man sjunger ”bel canto”, vilket innebär att sången är ett ljudband, som ej avbryts av vokaler och konsonanter. Texten ”hänger” utanpå ljudbandet och man hör alla orden tydligt och klart. Inga dynamiska förändringar stör tonflödet samtidigt som tonbandet behåller sin klangfärg i såväl FF som i PPP.
När kören dessutom deklamerar texten med hänsyn till innehållet och den musikaliska frasen blir intrycket oerhört starkt. Ändå verkar det hela så enkelt. Inga ord kan beskriva upplevelsen i kyrkan. Dirigenten Gary Graden spelade mästerligt på sin kör.
Det förnämliga programmet upptog, med ett par undantag verk av svenska tonsättare. Du som är över oss; text Dag Hammarskjöld till musik av Eskil Hemberg, Two Anthems tonsatt av Thomas Jennefelt, Surge aquilo, text ur Höga visan tonsatt av Jan Sandström, Tre sånger om våren, texter av Diktonius och Karin Boye, musik av Anders Paulsson, Fyra sånger om natten, text Mascoll Silfverstolpe och musik av Johan Jeverud.
I anslutning till aftonbönen, som leddes av kyrkoherde Bertil Håkansson, sjäng kören med dirigenten som försångare en gospel, I’m gonna sing till the spirit moves in my heart av Moses Hogan, Gospel är en andlig sång som förklarar evangeliet. Den formades under väckelserörelsen i Amerika på 1870-talet.
Efter kvällsandakten bjöd kören på Stjärntändning samt Pingst av Oskar Lindberg. Under sommarpsalmen av Waldemar Åhlén, en gång organist i S:t Jacobs kyrka, tågade så kören ut från kyrkan. Den fulltaliga åhörarskaran hade fått uppleva en musikalisk högtidsstund denna försommarkväll. En stund med ett musikaliskt budskap av högsta kvalitet, något som jag tidigare ej upplevt i Motala kyrka.
I Schuberts An der Musik slutar sången med texten: Du holde Kunst, Ich danke dir (Du ljuva konst jag tackar dig).
Rolf Lindeborg
1995
Göteborgs-Posten 20/11 – 1995:
Minimalism utan glanspapper
På scen
Arvo Pärt-festival, Invigningskonsert
Medverkande: Hilliardensemblen, S:t Jacobs Kammarkör
Dirigent: Gary Graden
Stockholms konserthus, Gustaf Vasa kyrka, Stockholm lördag
Då Stockholms konserthus för tio år sedan inledde en serie stort upplagda festivaler kring nu levande tonsättare blev genomslagskraften starkare än någon anat. Nu är det Arvo Pärts tur. Av tio konserter är flera utsålda i förväg och på lördagskvällen kunde ingen snömodd hindra att Gustaf Vasa kyrka fylldes till brädden. Otto Olssons gamla tempel har en efterklang som gjort många musiker förtvivlade. För Pärts Passio, en Johannespassion olik alla andra Johannespassioner, var den perfekt.
Kristi lidandes historia enligt Johannes är en berättelse full av dramatik och patetik. Om Mozart i ett berömt ögonblick yttrade att texten i en opera måste vara musikens lydiga dotter så skapar Pärt sin passion efter rakt motsatta principer. I långsträckta vågrörelser, mest över enkla treklangsmotiv, rör sig berättelsen framåt. Dramatiken ligger i texten men eftersom denna text är på latin uppstår en monumental förstening (som i Stravinskys Oedipus Rex). Det musikaliska skeendet är enkelt, hypnotiserande monotont. Självfallet ett slags minimalism men inte glanspapperförpackad som så mycket i dagens mode-modernism.
En lyssnare ger sig hän – eller förtvivlar. En man i min bänk tycktes efter nära en timme gripas av konvulsioner och flydde stönande just innan programmet var slut. Han måtte ha varit döv för den berömda Hilliardensemblens makalösa stämflätning, basen Brian Bannatyne-Scotts märkligt milda och sköna artikulation i Jesu korta repliker och S:t Jacobs kammarkörs varma täta klang i de kommenterande avsnitten.
PER-ANDERS HELLQVIST
Svenska Dagbladet 20/11 – 1995:
Befrielse från passioner
Gustaf Vasa kyrka: Passio av Arvo Pärt.
Inledningskonsert på Pärtfestivalen (18-25/11).
Brian Bannatyne-Scott, bas. Mary Seers, sopran. Hilliardensemblen. Gustav Clarkson, violin. Julia Vohralik, violoncell. Melinda Maxwell, oboe. Catherine Duckett, fagott. Christopher Bowers-Broadbent, orgel. S:t Jacobs Kammarkör. Gary Graden, dirigent.
Konserthusets porträttfestivaler som under senhösten hålls i Stockholm ägnas åt nu levande komponister. Det har sällan rört sig om nutida musik i sträng mening – om man nu vill hålla på den avantgardistiska prägel begreppet har. Snarare har det varit samtida musik, där namn som Sven-David Sandström och Alfred Schnittke givit en publik förankring.
Men när det gäller årets tonsättare, estländaren Arvo Pärt som numera är bosatt i Berlin, räcker det inte med epitetet samtida. Den numera rätt kända vändning hos Pärt som inträffade under 70-talets första år, då studierna av den tidiga polyfonin ersatte komponerandet, förde honom bortom också det samtida. Det rörde sig om en värdekris – modernismen, själva moderniteten, gavs upp. Att nyandligheten tagit till sig musiken som följt denna högst privata uppgörelse har inget att göra med Arvo Pärt.
Pärts musik är religiös. Före Sovjetunionens upplösning var den ortodoxa tro som han bekänner sig till hyllad för sitt motstånd mot regimen. När nu kyrka och nationalistiska strömningar slår sig samman har de ortodoxa kyrkorna blivit en fiende i väst – bland annat uttryckt i vissa svenska nationalekonomers kritik där Rysslands nuvarande svårigheter bland annat sägs bero på att den repetitiva bönen och liturgin haft en förlamande inverkan. I det ljuset får man också avläsa reaktionerna på Pärts musik där modernismens kritik slår in öppna dörrar. Pärt skriver inte konstmusik i modern mening, han skriver sakral musik. Det var därför helt riktigt att låta festivalens första konsert ta plats i Gustaf Vasa kyrka. På programmet stod Passio, en cirka 80 minuter lång framställning av passionsdramat hos Johannes.
Ingen kan missta sig på att det i Passio är texten, på kyrkolatin, som står i centrum. Inte så att musiken understödjer texten musikdramatiskt (som den kyrkomusikaliska traditionen varit från Bach till Penderecki). Nej, musiken bildar bara ett klangrum för texten där det subjektiva musikaliska uttrycket är helt främmande. Målet är mystikens utsläckande av jaget, just det jag som ligger till grund för den romantiska uttrycksestetiken.
Att Hilliardensemblen, som förstärkt av basen Brian Bannatyne-Scott och sopranen Mary Seers sjöng solopartierna, är perfekt avstämd för Pärts musik stod klart. De har lämnat den moderna röstbehandlingen till förmån för en slaggbefriad tonbildning genom specialiseringen på äldre musik – även om deras klang är nog så idealiserad i jämförelse med den hårt pressade tonbildning som numera hålls för autentisk. Den svenska körtraditionens slanka ideal är också passande, här S:t Jacobs Kammarkör som leds av Gary Graden. De i huvudsak brittiska instrumentalisterna gjorde sitt till för att fullborda klangrummet.
Hos Johannes lider inte Kristus under korsfästelsen, upphöjd som han är ovanför materien och människan. Med Pärts statiska klanger, trots alla förhållningar så rena genom sin strängt bundna form, uppnås den här upphöjelsen – under vägen från inledningens orena ackord till slutets dur-ackord. Slutskedet trädde visserligen in på uttryckets område under lördagens framförande, men annars framstod Pärts Passio just som en befrielse från passionerna.
ERIK WALLRUP
Svenska Dagbladet 19/10 – 1995
Purcell som bäst utan alla effekter
Jakobs kyrka: S:t Jacobs kammarkör, Svenska barockorkestern, Jeanette Bjurling Efraimsson, sopran, Mikael Bellini, alt, Jan Strömberg, tenor och Olle Sköld, bas. Dirigent: Gary Graden.
Jubileumskonsert med kyrko musik av Henry Purcell (1659-1695).
En snabb bläddring i en av de mer voluminösa klassiska skivkatalogerna ger intryck av att de flesta av Henry Purcells verk numera finns på CD. Förutsättningarna för detta ligger förstås bl a i Purcell Societys 32-bandiga samlingsutgåva (1878-1965) vilken alstrat en från 1920-talet allt ökande litteratur om tonsättaren. De senaste decenniernas barockvåg har sedan gjort honom tillgänglig för andra än specialister.
På olika håll uppmärksammas 300-årsminnet av Purcells död (21/11 1695). I Jakobs kyrka hade man på lördagen förstås fokuserat på kyrkomusik som förutom sakrala sånger, hymner, psalmer etc omfattar ett 70-tal Anthems och Services för kör med varierande solobesättningar plus continuo (därav 25 med stråkar). Från denna senare del hade man valt programmet, som omfattade Te Deum och Jubilate i D-dur, samt inlagda däremellan tre s k verse anthems, en moderniserad form av det äldre, kontrapunktiska s k full anthem, där texten ofta var svår att uppfatta på grund av slingerverket i stämmorna.
Felix Mendelssohn lär ha flytt ut ur kyrkan vid ett framförande av den äldre, okorrigerade versionen av det slarvigt tryckta Te Deum. Men samtiden uppskattade verket och det framfördes ända fram till på 1740-talet. Jubilatesatsen innehåller ett pikant trumpetsolo och slående körpartier, men skattas kanske högst för duetten We are his people (alt och sopran). Annars har musiken kritiserats för sina konventionella effekter.
NÅGOT AV DETTA söndrade och pompösa fanns även i ett par stort anlagda anthems som My heart is inditing och O sing unto the Lord där stråkar, orgel, kör, solopartier, duetter och kvartetter kombineras på skilda sätt i 14 avsnitt. Det bästa inslaget var det som helt saknade effekter, nämligen Hear my prayer, o Lord, en upphöjd körsats a cappella från ett anthem där musiken i övrigt gått förlorad. S:t Jacobs kammarkör, som har en excellent förmåga att ge fullödigt uttryck åt partier med svagare dynamik, formade det vackra stycket känsligt med mjuk och skir klang.
Gary Graden ledde konserten med resolut dirigering i stora svep, balanserade de olika krafterna mot varandra, vilket inte förhindrade att det stundom uppstod en viss klanglig sjögång i den givna akustiken. Solida insatser i övrigt från såväl sångsolister som orkester.
LARS HEDBLAD
1993
Kyrkomusikernas Tidning 17 dec 1993
Jubileumstävlingen i norra Spanien –
Triumf för svensk kör
I månadsskiftet oktober-november gick den mycket välrenommerade internationella körtävlingen i Tolosa i norra Spanien av stapeln för 25:e året i följd. Till årets upplaga var enbart de körer som tidigare segrat i någon klass i Tolosas körtävling inbjudna.
Eftersom S:t Jacobs kammarkör och dess dirigent Gary Graden erhöll första pris i både polyfoni- och folkmusikklasserna i Tolosa 1991 var kören inbjuden till årets tävling. Andra namnkunniga körer som deltog var bl a Ave Sol från Riga (Lettland), Jubilate från Helsingfors (Finland) och Exaudi från Havanna (Kuba).
Då juryn, där bland andra den svenske dirigenten Anders Eby satt, räknade samman sina poäng blev resultatet att S:t Jacobs kammarkör klart segrade polyfoniklassen och att Exaudi och Ave Sol tog hem folkmusik- respektive publikpriset.
Med endast två poängs marginal och efter det att juryn åter sammanträtt utsågs S:t Jacobs kammarkör med dess dirigent Gary Graden till bästa kör oavsett kategori vid körtävlingarna i Tolosa 1993 och erhöll därmed det mycket prestige fyllda Grand Premio-priset.
S:t Jacobs kammarkörs tävlingsrepertoar bestod av bl a Sven-David Sandströms verk Veni Sancte Spiritus (ett nyskrivet verk komponerat till S:t Jacobs kammarkör och S:t Jacobs kyrka 350-årsjubileum 1993), två sånger ur Debussys svit Trois Chansons samt verk av bl a Brahms och Gesualdo i klassen för polyfonisk musik. I folkmusikklassen tävlade kören med bland annat Jan Sandströms version av Det är en ros ursprungen, Som ett blommande mandelträd av Bo Hansson samt svenskt och baskiska folksånger.
STAFFAN ENGWALL
Svenska Dagbladet 29/11 – 1993:
Energi och glad kamplusta
S:t Jacobs kammarkör har satt nya normer för världsklass i körsång
S:t Jacobs kyrka: Första adventskonsert.
S:t Jacobs kammarkör, dir. Gary Graden, Vega brassensemble, dir. Andreas Hanson. Anders Bondeman, orgel. Verk av Britten, Vaughan Williams, Bach m fl.
Musiken i Stockholms kyrkor är en dans på äggskal. Fundamentet har monterats bort genom reformen som befriade juridiska personer från kyrkoskatt. Väl och ve har blivit beroende av godtycke eller enskilda initiativ i kyrkofullmäktige, precis så som man befarade.
Man skall ha klart för sig att musiken i kyrkorna spelar en annan och mera oumbärlig roll än bara som komplettering av det profana musikutbudet. Kristendomen som bekännelsekyrka liknar inte nu som förr ett lämmeltåg av individer med exakt samma tro. Det är känt att allt fler människor utvecklar sina egna religiösa föreställningar utan att kyrkan för dem därmed förlorat sin helighet. Kyrkokonserterna är mångas gudstjänst; att lägga ned musikverksamheten är att beröva ett stort antal människor det andliga reservat som garanteras av religionsfriheten.
EN ANNAN ASPEKT ur lokalt perspektiv är att kyrkornas musik hör till det främsta som Stockholm kan bjuda på när staden skall visa musklerna som europeisk kulturhuvudstad. Förutsättningen för kvalitet är kontinuitet; en kör kan inte lägga sina färdigheter i malpåse och hoppas på en come back, det är lika svårt för Adolf Fredriks Bachkör som för Björn Borg.
Tänk om alla visste hur ovanlig en vanlig lördagskonsert i S:t Jacob är, när kammarkören och dess ledare Gary Graden framträder; det är ju de som satt nya normer för världsklass i körsånggenom att vinna tävlingar i Ungern, Italien och senast Spanien i oktober.
Renhet i tonansats och tonhöjd, rytmisk precision, balansen mellan stämmorna – sådant kan mätas. Medvetenheten därom brukar dessvärre påverka både klangkvaliteten och sångarglädjen. Men när man hör sopranernas silkeslena mjukhet och ungflicksfriska höjd, altarnas klara konturer, de spänstiga tenorerna och de sonora basarna, förstår man varför spanjorerna förälskade sig i de unga koristerna i S:t Jacobs kammarkör; man kan nästan inte slita sig från dess välljud av mjölk och honung och dess spontana värme.
GARY GRADEN utstrålar energi och glad kamplusta, också när han vänder sig om och leder församlingen som i adventspsalmerna, vilka omramade lördagens adventskonsert, där Benjamin Brittens älskliga Hymn to St. Cecilia och Ralph Vaughan Williams Festival Te Deum utgjorde höjdpunkten. Just den engelska körmusikens veka kvinnlighet tycks passa honom bäst; Elgars oratorier måste vara idealiska.
Anders Bondeman preludierade kraftfullt på orgeln och Vega brassensemble supplerade kören och framförde ensam danser ur Praetorius Terpsichore och Bachs Ricercare ur Musikalisches Opfer, prydligt och kompetent men ohjälpligt anakronistiskt med dessa 1900-talsmässigt vässade 1800-falsinstrument i en repertoar som förutsätter helt annan frasering på helt andra tonverktyg. Bäst lyckades blåsarnas ledare, Andreas Hanson, när han inte flöt med musiken utan visade mera handfasthet i slagen.
CARL-GUNNAR ÅHLÉN